… att jag är slöseri…

Jo.

Jag säger att hon är hårdhänt.

Hon säger att hon är känslig.

Så går våra dialoger.

Hon provar nya ord.

Som slöseri. 

Förvånad och lite bestört – jag erkänner –  frågar jag om jag verkligen är ett slöseri.

– Absolut!

Ett riktigt slöseri är du mamma.

Hon nyper mig på skoj.

Men hårt.

– Aj!

Var inte så hårdhänt…

– Ja’ är inte hårdhänt.

Ja’ är bara känslig ju.

Å’ förresten älskar ja’ Libabröd…

Så pass.

Tänker jag och gnider min överarm.

Slöseriet ler ändå inombords…

❤️

… dialogerna här i huset är obetalbara...