… har just börjat…

Känslan ändå.

Den förväntansfulla, pirriga och lyckliga. Jag minns den och jag känner den i varje nerv genom hennes smittande lycka. Känslan av att sommarlovet är evighetslångt. Allt ligger framför en och mellan alla roliga och mysiga händelser finns mellanrummen. 

"Det är i mellanrummen livet sker"  sade en fin och speciell vän till mig nyligen. Jag har aldrig tänkt på det så tidigare men orden gick rakt in i mitt innersta. Det är ju så det är. Det är i mellanrummen det sker.

Livet.

Pappan har inte sommarlov ännu.

Jag får sommarlov, har sommarlov, har inte sommarlov. Jag provar att vara min egen, att rå om min egen tid. Jag kan jobba när jag vill men kommer också behöva jobba fast jag är ledig. Känns fint. Jag kan jobba tidigt på morgonen och sedan vara
ledig. Jag kan jobba på kvällen. Jag bestämmer själv och fördelarna uppväger. En av de största fördelarna är att lilla H  kan vara hemma istället för att "behöva" fritids varje dag, varje vecka. Hon kan få känna sig stor.
Hennes fritids är toppen på många vis. Men hon känner sig för stor och det är känslan som räknas, som är viktigast tänker jag. 

Så det blir en finfin sommar. Jag känner det.

Vi har plockat jordgubbar. Litervis.

Vi har solat och badat  massor, och kommer så att göra många, många dagar till under det evighetslånga ljuvliga sommarlovet. 

Krabbor har vi ännu inte fiskat och jag har ingen aning om varför. Men vi har tid.

Vi har en resa att se fram emot. Och några små utflykter. Över dagen eller över två eller tre. Vi har fantastiska dagar hemma vid havet där vi bor att se fram emot. Och ljuvliga kvällar på klipporna eller tillsammans med fantastiska grannar. 

Vi är tillsammans…

❤️

… och vi är i mellanrummen mest hela tiden…