… och ett fantastiskt Gott Nytt År önskar vi er…

 

 

Med neddragna gardiner och headset på hoppas vi att nyårskvällen blir festlig även för älskade lilla H.

 

År 2012 är strax till ända och som alla år har det för mig och säkert för de flesta andra inneburit både glädje och sorg. Det är väl så livet är tänker jag, och det är kanske så livet ska vara? För att känna sann glädje och tacksamhet kanske vi behöver uppleva sorg och kanske emellanåt lite hopplöshet? Det är nog det som är själva livet, en blandad kompott av gott och ont.

 

Vid förra årsskiftet bestämde jag mig för att bli bättre på att ta på mig ett skal emellanåt. Det låter inte så trevligt, det håller jag med om, men för mig kändes det nödvändigt. Ett skal att ta på mig istället för att känna mig så förjordat sårad och bräcklig i vissa situationer. Ett skal som var tänkt att hjälpa mig att fokusera på allt gott jag har i livet. Ett skal som skyddra mig från att känna mig alldeles knäckt och trampad på i vissa situationer.

 

Om jag lyckats?

Njaaa, jo ibland faktiskt.

Skalet har naturligtvis inte skyddat mig från att bli sårad, men det har hjälpt mig att hantera känslan av att bli trampad på och det har hjälpt mig att övertyga mig själv om mitt eget värde. Lite i alla fall…

 

Jag är inte mycket för nyårslöften.

Jag tycker att man skall göra saker, förändra saker, för att man har lust och för att man mår bra av det, nyår eller inte liksom. Jag ger därför inget nyårslöfte i år heller, varken till mig själv eller till någon annan. Istället försöker jag ha mitt skal nära till hands även under 2013, så att jag kan greppa tag i det likt ett halmstrå närhelst jag känner att jag behöver det.

 

På barnfronten har det hänt mycket under året som gått.

Plötsligt har jag en dotter som snart fyller 18 och är i full färd med att ta körkort!

Hur det gick till har jag ingen aning om, alldeles nyss var hon nyfödd, pytteliten och hade en kolsvart liten kalufs på huvudet. Nu är vi lika långa, hennes hår är midjelångt och det vackraste jag sett. Vi ”kompar” kläder och skor av varandra och jag tycker att hon är ett sällskap av allra trevligaste sort.

 

Lika plötsligt har jag en son som under året tagit moppekort, konfirmerat sig och som nu är en och halv decimeter längre än mig. Han har sju nummer större skostorlek än vad jag har och han har en röst som närmar sig en vuxen karls röst. Hur det gick till har jag heller ingen aning om, alldeles nyss var även han nyfödd, pytteliten och även han hade en kolsvart kalufs. En liten kille som aldrig velat vara långt ifrån sin mamma har nu blivit en kille som helst sitter på sitt rum med headset på (det är visst något med min familj och headset) och med stängd dörr. Även han ett alldeles särdeles trevligt och framför allt roligt sällskap när han kryper ut ur sitt rum.

 

Inte fullt lika plötsligt, men ändå överraskande, har jag en ännu ganska liten dotter som så sakteliga håller på att bli stor. Lilla H, där det mesta i utvecklingen sker i lugnt och behagligt tempo men som ändå överraskar genom att bara kunna något jag inte visste att hon kan. Lilla H som även hon nyss var nyfödd om du frågar mig och även hon med en kolsvart liten kalufs på huvudet. Lilla H som med sin extra lilla kromosom ställde världen lite på ända för oss. Lilla H som sedan sin första levnadsdag berikat och berikar allas våra liv på ett sätt jag önskar att alla fick uppleva. Lilla H som genom sin envishet och trotsighet kan driva mig till vansinne men som allt som oftast är ett väldigt roligt och småtokigt sällskap.

 

I drygt ett år har vi också haft förmånen att få ha min mans son boende här på heltid. Om honom kan jag av naturliga skäl inte nämna något om då han var nyfödd men han har också bara plötsligt och utan förvarning blivit så stor sedan jag lärde känna honom. Även han har under året tagit moppekort, knallar omkring med skäggstubb och ställer skor i väldigt stor storlek på skohyllan i grovköket. Han har under året gjort en kraftansträngning i skolan och klarat det bravur.

 

Min man då…

Han har inte plötsligt blivit stor och utvecklats massor, han är sig mer lik som han varit under åren.

Tur är väl det tänker jag, att vi vuxna inte förändrar oss i samma takt som barn på väg att bli stora gör.

Min man han jobbar ihärdigt, han är extremt flitig med att fixa och trixa hemma och ännu mer idog när det kommer till båten. Båten ja, den under året nyinköpta båten som gör min man alldeles galet lycklig. Jag känner att jag sedan denna båten kom in i vårt liv får jag finna mig i att dela kärleken från min man med just båten. Men jag bjuder gärna på det. Jag bjuder på det för att jag ser att hon (jo, för en båt är ju en hon) gör honom så lycklig. Jag tycker verkligen om när människor omkring mig är lyckliga!

 

 

Lycklig känner jag mig som lever i en familj med jordens bästa barn!

 

Det gör säkert du också, då förstår du min lycka…

 

 

 

 

♥