… väldigt, väldigt ensam…

Jag känner mig ensam fast jag inte alls är ensam. Lyckligtvis är jag berikad med en fin, älskvärd familj och fantastiska vänner. Det är inte där ensamheten ligger. Ensamheten ligger i jag har en älskad liten dotter som anses vara olik. Ensamheten jag känner skapas av den norm som råder, inte bara i samhället utan faktiskt även hos vänner och bekanta, här och där, överallt och lite varstans. Människor är så präglade av den norm som råder att många inte ens reflekterar över den. Jag, och många med mig, ser den och vet att hur det känns att i andras ögon inte riktigt passa in i den.

Oftast är det inte i stora frågor jag känner mig ensam. Det handlar mest om små saker. Små saker som gör det så tydligt att människor faktiskt gör skillnad på folk och folk. Att vissa räknas med, och vissa inte. Jag läser det i tidningar, jag hör det på TV, jag överhör det i andras samtal och då känner jag mig ensam. Ensam och utsatt å´ lilla H:s vägnar. Som så många gånger förr stryker jag henne ömt över hennes lena kind och känner att orättvisan gör ont.

När jag förstår att människor som står mig nära också gör skillnad på folk och folk, då sviktar hoppet om en förändring en aning. Då tvivlar jag på att synen på människors olikheter någonsin kommer att bli annorlunda. Bland nära och kära är lilla H naturligtvis undantagen dessa dolda (?) fördomar. Så klart, det är ju Hedvig…

Likaså är Hedvigs alla olika små polare undantagna dessa fördomar, som kanske är dolda. Så klart, de är ju Hedvigs kompisar. Dolda för att jag inte tror att så många människor ser dem hos sig själva. Eller så vill man inte se dem. Det verkar vara så lätt att tänka och tycka kring de man inte känner. Hur kan det vara det undrar jag? Känner man inte en människa borde man inte kunna tycka en himla massa saker om densamme. Eller?

Jag känner mig ensam när jag förstår att människor har synpunkter på någon för att de t ex kommer från ett annat land, har en annan hudfärg, lever i en icke traditionell familjekonstellation eller vad det än må vara. Det jag vill säga är att jag kan känna mig ensam och utsatt även om det inte handlar om synpunkter på människor med Downs syndrom. Det gör jag för att det går upp för mig att Hedvig och hela vår familj i andras ögon är lite olik, och då tycks det vara helt befogat att tänka, tycka och kanske prata lite bakom ryggen. På oss och på alla andra i liknande situation. Då känner man sig plötsligt ensammast i världen…

 

♥