… gör mig galen…

Helt galen.

Men däremellan är hon ju så ljuvlig.

Så snäll. Så klok. Så bäst.

I-ordet, det förbjudna, dyker inte upp riktigt lika ofta längre. Det är bra. Man ska se det stora i det lilla etc etc. Men ändå. Så provocerande. Så otroligt provocerande.

Vi spelar spel. Frågejakten.

Ett favvospel för stora och små. 

Så kommer stunden då jag inte riktigt hör ett av orden hon läser. Ett svårt ord ska tilläggas. Med andra ord var min vädjan om att läsa ordet en gång till inte särskilt obefogad. Tyckte jag. Hon tyckte annorlunda och spottade ut i-ordet
varvid jag ifrågasatte varför jag ens spelade spel med just henne och just där och just då. Jag gav ett ”löfte” om att hör jag i-ordet en enda gång till får hon vara snäll och tillbringa resten av kvällen på sitt eget rum där det är okej att säga precis
vad som helst. Där bestämmer hon och bara hon. 

Hon höll inte med.

Vi fortsatte spela, jag aningen avmätt. Jag erkänner. Men jag är så less på att bli kallad detta i vårt hem förbjudna ord. Hon känner av stämningar, vårt lilla hjärta, och så klart även denna gång. Efter ganska många minuters krystat spelande
startade hon en dialog.

– Förlåt mig mamma, för att ja’ sade i-ordet. Nu talade Gud till mig och han sade till mig att han blir så förbannad på mig när ja’ sade i-ordet. Han blir så förbannad så att om ja’ inte skärper mig får ja’ inga julklappar…

Mitt mammahjärta gick lite i kras och fast jag inte tror på Gud så vet jag ju så mycket som att just Gud inte är särskilt förbannad på folk. Inte ens om man säger det förbjudna i-ordet.

– Men nej gumman, Gud är inte förbannad på dig. Han blir liksom inte arg. Han förlåter allt.

– Jaha!!! Inte ens om man säger i-ordet?

– Nej, inte ens då. 

– Så ja’ kan säga det då?

– NEJ! 

För jag blir ledsen om du säger så.

– Jaha…

Men inte Gud allafall?

– Nej, inte Gud.

– Okej, då vet jag.

Lilla, ljuvliga, kloka Hedvig…

❤️

… tror det blev 1-0 till dig igen…