… ont om tid…

Minsann.

 

Det är då nödlösningar är så bra.

Som när man efter fritids och innan simskolan inte hinner hem och både laga och äta mat.

Och klurar på om vi ska ta svängen om Mc Donalds, vägen förbi korvmojjen eller knalla in på Ica och plocka varsin sallad som man skulle kunna äta sittandes på en bänk i solskenet. I den andra staden, där simskolan är.

 

Nödlösningar är extra bra när båda är överens om vilket alternativ som är bäst.

Av ovan tre helt klart och utan diskussion en plocksallad från Ica.

Vi plockar väldigt olika i salladsdisken, lilla H och jag.

Men vi blir ju båda nöjda och det är det bästa.

Vi åker mil efter mil till den andra staden.

 

Pratar om skoldagen som innehållit torsdagsmys men också en svenskalektion där Hedvig fått vara hjälplärare. Det är stort och det är malligt och fröken M har sagt att lilla H är duktig. Det är också stort och malligt.

Vi pratar om pokémonjakten som ska äga rum imorgon. Och om att Hedvig numer får gå med tjejerna i 7-9 och simma på fredagarna. För att hon nästan är så stor nu. För att hon faktiskt och egentligen är riktigt stor tjej nu.

Vi pratar också om Jesus och Gud, korset och blodet, konfirmationsläsning och begravningar.

Man hinner avhandla så mycket viktigt under en bilfärd.

Särskilt när lilla H:s telefon är urladdad.

 

När milen tar slut och bilen är parkerad känns det kallt. Soligt förvisso, men kallt. 

Kanske är det ”svinkallt” även på en solig bänk? tänker Hedvig och undrar om vi inte kan ha plocksallad-picknick i i bilen iställen. Den är ju ändå varm av solen.

 

Och det kan man ju ha.

Ha en plocksallad-picknick i bilen.

En god och rolig plocksallad-picknick där Hedvig fick en fnissattack eftersom det ändå mitt i allt kändes helt crazy att sitta där i bilen, på parkeringen vid simhallen, och ha picknick.