… något nytt…

Tillsammans.

 

En tillsammans-grej.

Vi åkte till gymmet och dansade afro.

25 minuter ren och skär glädje.

 

Och då är jag ingen dansmänniska.

Jo, på så vis att jag älskar att dansa på de numer ganska få festerna jag går på.

För att inte tala om hur roligt det var att dansa då man var ”ute”.

Ni vet då för länge, länge sedan när man hängde en del på krogen. 

Men det där med att gå på danspass.

Nej, det är inte vad jag egentligen längtar efter.

Jag gillar combat, box, grit och sådan träning där jag nästan dör.

Det tycker jag är kul.

 

Men så är det där med lilla H och dansen.

När hon vuxit ur ena gruppen men inte vuxit in i nästa. 

Samtidigt har hon så mycket dans och rörelse i sin lilla kropp.

Den bara måste få komma ut på något vis.

 

Så nu provar vi att träna tillsammans.

På gymmet, dit hon så länge velat följa med.

Vi avstår combat, box och grit – det kan jag hålla på med själv.

Nej, håll i hatten, nu dansar vi tillsammans.

Vi dansar afro.

 

Och vi går all in och kör hela tillsammans-tjej-grejen som är ack så viktig.

Ni vet, varsitt skåp med varsitt hänglås. En lång dusch bredvid varandra där vi delar på både schampo, balsam och duschcreme. Och därefter en lång, skön och varm stund i bastun där vi sitter och tjej-små-pratar.

Vi tjej-små-pratar om allt viktigt som hänt under dagen. Hedvig berättar att hon spillde korv stroganoff på tre ställen på sin vita skjorta med svarta stjärnor på, att hon skrämde sin fröken M och att de ska gå till skogen imorgon fast Hedvig själv inte har en aning om vad de ska göra där, ”Men ja´ älskar att gå i skogen ändå…”.

 

Vi fortsätter vår tillsammans-tjej-grej genom att låna ut bodylotion till varandra, och borsta varandras hår. Mamman tror nästan att huvudet ska trilla av när den lilla sliter och drar i alla tovor. Men man hjälps åt när man är tillsammans säger hon, och mamman håller god min.

 

Klädda i mjukiskläder susar vi hem, höga på endorfiner.

Vi tänder triljontals med ljus, någon dricker te, någon annan varm mjölk och en tredje som ännu inte ätit middag mumsar spaghetti och köttfärssås. Pratet, det livsviktiga pratet om ingenting och om allting och som jag värdesätter så högt, det fortsatte där och då. Vid köksbordet, mellan sörplande och ätande. Mamman berättade för pappan om hur grym lilla H var på afrodans, självsäkert höll hon med.

Mamman kände sig mest som en flodhäst. Men en lycklig flodhäst.

 

 

 

♥