… en sväng…

Hedvig vill springa med.

 

Solen skiner.

Så klart. Skolorna har ju börjat.

Med skolstart följer oftast fint väder.

Vi springer en sväng innan maten, säger jag.

Det gör vi, svarar hon.

 

Svängen vi springer är 1,2 kilometer.

Hon har gjort det förr och hon gör det igen.

Springer hela vägen under pepp och heja-rop från mig.

Jag följer hennes tempo.

 

Någon kanske tycker att 1,2 kilometer inte är så långt. Det är det kanske heller inte, för vissa. För andra är det tillräckligt långt.

 

Tillräckligt långt för att utmana sig själv.

Tillräckligt långt för att orka springa hela vägen.

Tillräckligt långt för att bli genomsvettig och ganska slut.

Tillräckligt långt för att endorfinerna ska flöda och tillräckligt långt för att känna sig lycklig, mallig, stolt och nöjd med sig själv och sin insats.

 

När vi passerar ”hemma” springer hon ända in i huset medan jag fortsätter min vanliga runda. I mitt tempo.

Den som gör mig glad och tillfreds.