maj 26 2018
Vi går…
(null)

… till frukosten…
På rad.
Så går vi.
Hedvig i täten.
Hon tittar till på en familj till höger om oss. En familj med två flickor. Med tanke på att Hedvig uttryckt ett tydligt ogillande mot låååånga blickar mot henne själv ber jag Hedvig att sluta titta så väldigt.
Hon blir ivrig, tittar på mig och ler som om hon hade hela solen inom sig.
– Ja men mamma!
Ser du inte? Flickan har ju Downs syndrom! 
Precis som ja’! Nu blir ja’ varm och lyckli’ i hela kroppen!
Och jag blev också alldeles varm och lycklig  i hela kroppen. Särskilt idag. Särskilt efter samtalet igår. Det kändes bra på något vis.
Vi pratade mycket om att när man tittar, om man tittar,  och blir varm i hjärtat så måste man visa det med ett leende, kanske med ett hej och framförallt med mycket värme. Då är det ju okej ändå. Hedvig håller med, hon känner när någon
tittar för att någon blir glad. Tvärtom älskar hon inte. Så klart. Vem vill bli tittad på på "fel" sätt? 
Så visade det sig att mamman till denna lilla flickan L gått i min parallellklass upp till årskurs nio – vi har inte setts sedan dess. Så ses vi här. Bara så där. Och vi har tre barn var, varav varsin liten tjej med Downs syndrom – som  bara
borde bli tittade på med kärlek och värme i denna hårda, tuffa värld.
För Hedvig kändes det fint att ses…

❤️


… för mamman och pappan likaså… 
LitenH 4 Kommentarer