… jullov…

 

Jullov då man kan och får göra lite som man vill, bara för att man har lust liksom.

 

Idag smög jag upp lite tidigare än resten av familjen, inte alls för att jag är morgonpigg (det är jag nämligen och definitivt inte) utan för att jag skulle åka och träna. Inte för att jag kände ett måste eller ett tvång utan bara för att jag längtade efter ett apjobbigt träningspass, för att jag hade lust liksom.

 

En annorlunda men ganska skön känsla att sjunka ner i soffan med en kopp kaffe i ett alldeles tyst hus. Vårt hus är aldrig tyst annars och det gillar jag. Att det inte är tyst menar jag. Jag tycker om när jag hör skratt, prat, sms-signaler och annat som talar om att här bor vi, här lever vi, jag och min familj.

 

Men imorse var det tyst.

 

Jag tände ett ljus, smuttade på mitt rykande heta kaffe och lyssnade på tystnaden.

Tystnaden som bröts ganska snabbt av små tassande, liksom hasande, steg. Strax dök en yrvaken liten H upp och jag känner ingen som kan leverera ett solskensleende trots nyvakenhet som hon kan. Jag blir varm i absolut hela kroppen. Den lilla yrvakna solskensleende lilla H kröp upp i mitt knä samtidigt som hon sade:

 

 

 

 

Visst kunde jag det!

 

I mina raggsockar traskade jag ut i köket och värmde lite mjölk till mitt yngsta lilla hjärta.

Sedan satt vi där, tysta, tysta och bara njöt av kaffe, varm mjölk och tända ljus.

 

En liten stund.

 

Sedan åkte jag och tränade.

Hem kom jag två timmar senare, alldeles glad och lycklig.

Så som jag blir då jag får tokträna lite.

 

När jag kom hem fick jag leka.

Jag bönade och bad om att få leka något annat än doktor för det tycker jag verkligen är så trist. Jag vet, jag vet ju verkligen att det förmodligen fyller något slags terapeutiskt syfte för lilla H som tillbringat en hel del tid på sjukhus men ändå! Vi har lekt det i flera år och vi leker det ännu.

Replikerna är de samma och nåde den som frångår dem!

 

Jag tror aldrig att Ebba riktigt kan förlåta mig för att jag gav hennes och Luddes lillasyster hos deras pappa en doktorsväska i födelsedagspresent en gång.

 

 

var Ebbas kommentar.

 

Nåväl, glad som jag var lekte vi doktor idag, bara för att vi hade lust liksom.

Vi fixade lunch, vi tittade på när pappan i huset grejade och gjorde så fint i vårt sovrum.

Vi lekte lite till för att vi hade lust och sedan packade vi en väska full med skridskor, hjälmar, fleecetröjor, vantar och annat som hör en skridskotur till och sedan åkte vi till ishallen. Inte för att vi måste göra massa saker för att det är jullov utan helt enkelt för att vi hade lust.

 

På isen skådade vi en isprinsessa av sällan skådat slag om du frågar lilla H ( och mig… och pappan…).

Hon åkte av hjärtans lust, både med en ”så´n man håller i” och utan en ”så´n man håller i”, hon åkte framåt, bakåt, hitåt och ditåt, hon snurrade och försökte sig på piruetter, hon åkte slalom mellan koner, vi fikade med saft, chokladboll och pepparkakor och sedan åkte vi lite till – bara för att vi hade lust.

 

Väl hemma var bastun varm och lilla H och hennes skridskohjälte till pappa (han åker skridskor som en Gud) försvann in i värmen en stund – bara för att de hade lust.

 

 

 

 

♥