… som är vårt…

Skiner solen.

Vi packar en fikakorg med kaffe, saft, kladdkakemuffins och servetter. Vi går väl till havet, resonerar vi. Vi bor ju här. Vi ser att det blåser halv storm och så men någonstans hittar vi väl lä. Resonerar vi.

Ingen av oss vill ha mössa. Solen skiner ju.

Vi vänder efter några meter, går in för att ta på varsin mössa. Går ut igen. Går ner på stranden men vill bort från den. Blåser nästan bort. Här finns ingen lä. Vi hamnar till slut i badhytten på bryggan. Lä! 

Så i badhytten dukar vi upp, lilla H och jag.

Kaffe, saft, muffins och servetter.

Där sitter vi sedan och blickar ut över stormande hav. Fikar och pratar om viktiga och oviktiga ting. Om flingor som är för "alla barn" men som jag i flera månader försökt förklara heter "All bran…" och inte "Alla barn". 

– Det spelar ingen roll för jag älskar inte flingor…

Så säger hon till slut.

Vi pratar om att vara sotis och hon deklarerar bestämt att hon minsann inte alls är sotis för sotaren går på taket och det gör inte hon. Skulle heller aldrig göra. Punkt.

Hon tycker att kladdkakemuffins borde heta kladdmuffinsmuffins eftersom det inte är en kaka utan just en muffins. Jag skrattar och säger att jag kan hålla med och hon tycker att vi ska gå hem från badhytten och istället ringa och boka en bowlingbana.

Vi gör så.

I det lilla livet som är vårt skiner solen…

❤️

… hon är solen…