Jag säger det…
 
… igen …
Alla borde ha en Johanna!
 
Ju roligare lilla H har med Johanna, ju mer jag ser att hon växer av att göra saker utan sin mamma och pappa, desto argare blir jag på den, i mina ögon, jätteknasiga LSS-handläggare som inte ville bevilja en kontaktperson till lilla H. Motiveringen var:
 
”Tja, det är ju en del av livet för Hedvig att lära sig acceptera sin funktionsnedsättning. Hon måste förstå att hon inte kan gå och köpa glass själv till exempel, hon måste förstå att hon är annorlunda…”
 
Måste hon det?
Det undrar jag.
Det undrar jag verkligen…
 
Att få gå på Liseberg själv med sin stora kompis Johanna – utan sin mamma och pappa – gör att lilla H växer en decimeter i självförtroende, det gör att hon känner att hon har ett eget socialt liv (som alla behöver), det gör att hon kan komma hem, vara mallig och berätta saker som hon har gjort och som vi andra inte har en aning om.
Det är mer värt än vad en del LSS-handläggare tycks vilja inse. Jo, för en del sådana runt om i Sverige tycks inse betydelsen av en kontaktperson. Det förstår jag av vänner och genom sociala medier. Men inte där vi bor. Orden han uttalade sitter kvar. De sitter kvar och de gör ont…
 
❤️
 
Mer Johannor åt folket…