… men hemlängtan är stor…

Just idag.

 

Han har landat. Han är hemma.

Lilla Ludde Lurv. Som varit på andra sidan jorden. I snart tre månader. Ens barn fattas en när de inte är nära. Oavsett hur stora de blir. Så känner jag. Andra känner kanske inte likadant. Men jag gör. Oavsett det är naturens gång, att det är så det ska vara. Etc och jag vet och jag håller med men känner mig ändå lite halv utan mina tre små. 

 

Idag just hade jag velat klona mig.

Vara här. Vara där. Men det går ju inte.

Syster och finfina kompisar har mött upp och det med bravur. Kanelbullar, prinsesstårta, grill-middag och framförallt umgänge. Kan bara ana hur mysigt de har det, hur mycket de babblar i mun på varandra och skrattar tillsammans.

 

Samtalet nyss från just honom var det bästa på länge. Ett samtal med småprat om ditten och datten, och det där med att höra rösten. Med ens känner jag mig gladare fast han är där och jag är här.