Klockan 20:51, måndagen den 21 april 1997 såg du dagens ljus och jag blev tvåbarnsmamma.
Att få vara just din mamma är stort. Du har sedan barnsben stått upp för dem som behöver det, haft ett osvikligt rättpatos och en övertygelse om vikten av att gå din egen väg. Vikten av att vara sann mot dig själv. Jag beundrar dig för det.
Alldeles nyligen blev du pappa till en alldeles ljuvlig liten flicka. I dig ser jag redan den bästa pappan i världen. Jag beundrar dig för det. Också. Tänk att du, som i mina ögon var min bebis ”igår”, nu har en egen bebis. Stort. Obegripligt. Livet. Det fantastiska livet.
Jag vill att du njuter av just det fantastiska livet älskade lilla Ludde Lurv. Jag vill att du tar för dig av allt som bjuds. Att du gör det du vill göra, att du upplever det du vill uppleva och att du lever i nuet. Vila i att du vet vad som är bäst för dig och de dina.
Mest av allt vill jag att du fortsätter vara precis den du är.
Världen är din.
Grattis igen hjärtat. Och grattis till mig som fick dig …
Fattar inte själv när jag säger tolv år. Hon var ju bebis igår. Men tolv år sedan är det. Hon var inte fyllda sex då hon började träna fotboll och det var som om det var just det hon väntat på i hela sitt liv. Där hittade hon gemenskap, tillhörighet, sin talang – hon är grym med bollar – och hela grejen med att ha något utanför skola, fritids och mamma och pappa. Första grejen liksom.
De har tränat, utvecklats, deltagit i cuper, tränat mer, arrangerat cuper, utvecklats ännu mer – allt på repeat. Det är som om laget faktiskt kan utvecklas hur långt som helst. Ytterst få har slutat. Väldigt många har tillkommit. Här finns plats för alla som vill. Och det är just viljan som gör laget starka. Som gör själva glädjen.
I många år har Hedvig och hennes lag önskat att få åka på träningsläger. Så klart. Det hör väl liksom till tänker jag. Men så har det inte blivit. Det har istället blivit en kväll på pizzerian. Svinkul, verkligen. Men ändå inte som ett träningsläger. Som andra lag åker på.
Efter alla år är laget ett sammansvetsat gäng. Som har blivit äldre. Som inte alls alltid vill ha sina föräldrar med. Så klart. Som vill åka på träningsläger med övernattning. Så klart.
Vi fattar.
Så vi snackade med laget. Med ”vi” menar jag ”vi föräldrar”. Som funkisförälder är du nämligen inte bara förälder utan också projektledare, tränare, lagledare etc. etc. Hur som helst. Vi snackade med laget, förklarade att det inte bara är att åka på träningsläger, att det kostar pengar.
Pengar är abstrakt för många i laget. Hedvig till exempel, är fullt med på att saker kostar pengar, att man betalar med pengar, kort eller swish. Men i Hedvigs värld är pengar något som bara finns. Att de behöver intjänas är alldeles för abstrakt för att förstå.
Tillsammans med laget kom vi överens om att vi måste göra något för att få något. Vi landade i Ravelli. För att de har allt man behöver och allt man villhöver.
Nu har laget två veckor kvar av sin säljperiod. Snart, mycket snart närmar de sig sin dröm – att få åka på sitt livs första träningsläger. Efter tolv år. Håll med om att det är välförtjänt?
Vill du hjälpa laget att nå sin dröm så kika gärna i deras Ravellishop. Kanske finns där något litet enda du behöver – eller villhöver?
