Stopp min kropp …
I skolan pratar de om rätten till sin egen kropp. Om att man har rätt att tänka och säga ”Stopp min kropp”. Fantastiskt. Suveränt. Bra. Och behövligt – tyvärr.
De pratar också om vikten av att berätta för någon vuxen om något känns fel. Känns det fel är det fel. Punkt.
Hedvig har ritat en hand. En stopp-hand. En hand där hon skrivit namnen på alla hon känner att hon kan prata med om något känns fel.
– Det finns knäppa människor som vill ta på ens kropp.
Säger hon. Jag håller med. Säger att tyvärr är det så. Det finns knäppa människor. Som vill ta på ens kropp.
Jag är rörd. Berörd. Och illa berörd.
– Om någon gör så mot mig då berättar jag för dig eller pappa eller Ebba eller Ludvig eller Mikaela eller Gustav.
– Gör det, säger jag. Vi lovar att lyssna på dig. Vi lovar att hjälpa dig om någon är dum.
Att jag ens ska behöva lova. Att vi ens ska behöva ha denna diskussion,
Det är en galen värld …
♥️
