… och studiedag…

Lovely.

Vi packade picknickkorgen och satte oss på en klippa. Åt, småpratade, spelade, skrattade och mös. Hon på sitt bästa humör. Som om solens strålar lyser upp hela henne inifrån och ut. Och mig också.

Senare tog vi en cykeltur.

Till torget. För att köpa glass.

Knas med glass på onsdag tyckte hon, och skrattade åt det också. 

Med varsin stor  – enormt stor – mjukglass i handen satte vi oss på en bänk. Fortsatte prata och skratta och mysa.

Allt i en enda röra.

Som vanligt.

Så blir hon tystare och tystare. Blicken går ner i knät istället för upp mot den klarblå himlen. Hennes blick når inte ens mina ögon.

Jag frågar vad hon funderar på men får inget svar. Tysta mumsar vi på glassen. Den härliga känslan är lite som bortblåst. Det knyter sig i magen och jag frågar igen vad hon funderar på. Underläppen börjar darra och ögonen tåras.

– Ja’ vill inte att barnen ska titta på mig hela tiden. Ja’ vill bara äta min glass mamma…

Torget är fullt av barn.

Barn som hoppar och skuttar.

Barn som äter glass med sina föräldrar.

Barn som tittar.

Jag ser det först nu.

Innan jag hinner svara säger hon:

– När folk tittar för länge mamma, då börjar mitt hjärta gråta…

Åh…

Som mitt hjärta brast i gråt där och då.

Jag pussar bort de tårar som är på väg att rinna över. Som för att hejda dem.

Samtidigt viskar jag att jag vill att hon struntar i att folk tittar. Att hon sträcker på sig och visar hela världen hur underbar hon är. Att hon är den finaste, snällaste, vackraste och bästa jag vet. Jag viskar att det kanske är just därför
de tittar. För att hon är så ljuvlig. 

– Nej.

De tittar för att jag har Downs syndrom mamma.

– Ja.

Kan man inte vara vara den bästa i hela världen om man har Downs syndrom då?

– Jo. Förstås.

Du är snäll mamma.

Mitt hjärta börjar ändå gråta…

Fan, fan, fan för denna så orättvisa värld.

Det enda jag vill är att hon, just hon och alla andra, ska få vara, leva och verka på denna jord utan att mätas med andra.

Jämt och ideligen.

När hennes hjärta gråter…

❤️

… gråter mitt hjärta också …