Jag har något att berätta …
… något stort …
Tycker jag.
En bok.
Jag har skrivit en bok.
Det tog mig sexton år och en triljon tårar.
Men nu så. Nu kommer den.
Hela sex förlag nappade på utgivning av boken. Min magkänsla – fast i hela kroppen – landade hos Parus förlag. Ett litet, personligt förlag med gott renommé. De förstod mig precis vilket var, är, viktigt för mig.
Den 21 mars kommer den ut.
På Internationelöa Downs syndrom-dagen.
Så klart. Som en fin gest gentemot Hedvig och alla andra vackra själar med Downsl.
Vad den handlar om?
Bjuder på baksidestexten så förstår du:
-
”Mina ben viker sig och jag famlar efter den vita snuttefilten med rosa ränder av flanell. Snabbt liksom kastar jag den över hennes nackparti. Puh … nu syns det inte längre. Mitt barn har inte Downs syndrom, det ser jag klart. Men så lyfter jag på filten och hjärtat hamrar så att jag kan höra mina egna hjärtslag. Nu syns det igen. En bra stund står jag så. Filt på, filt av. Downs syndrom. Inte Downs syndrom. Jag tänker på barnmorskans ord. ”När jag tog emot er flicka och höll min hand runt hennes nacke kände jag att hon har ovanligt mycket nackskinn, det kan vara ett tecken på Downs syndrom.” Hon har ringt efter barnläkaren.
Några dagar senare lägger jag min pyttelilla bebis på den stora kalla britsen klädd i mörkgrön galon. Jag önskar att hjärtspecialisten skulle titta på Hedvig, önskar att han såg henne. Det gör han inte. Han ser ett hjärta på en skärm, och det ser inte ut som det ska.
Med värme, rädsla och förtvivlan berättar Jessica Roos Rahmquist om den första omvälvande tiden med Hedvig. Om tankar och känslor som man inte vågar uttala högt och en moderskärlek som bär en familj igenom alla svårigheter.”
” Så mycket jag inte visste. Så mycket jag önskade att någon hade berättat för mig.”Vill du få en hint om när boken går att förboka? Gör det här.
Jag behöver Hedvig …
♥
… alltid…
