… känner jag mig så trött …

Ganska ofta.

Jag är usel på att sova.

Men just och ungefär vid den tiden Hedvig går och lägger sig, då skulle jag förmodligen kunna somna. Gissar jag. Sömntåget och så.

Jag kan knappt hålla mig vaken då vi läser en bok tillsammans. Verkligen aldrig.

Så när hon sitter där i sängen, innan sagan, med alla sina bestyr som är så viktiga att utföra i rätt ordning och varje kväll. 

Då passar jag på.

Ja, inte att sova så klart.

Men jag blundar. Jag tillåter mig att blunda.

Raklång, utsträckt i hennes säng, med händerna vilandes på magen.

Och jag blundar.

Jag känner att hon tittar på mig. 

Länge känner jag det.

Så stryker hon mig över kinden och säger på en utandning:

– Jaa … vila i frid du mamma …

Din lilla kropp behöver vila.

Jag tittar förvånat upp och möter hennes blick. Hon ler och frågar om jag vilat klart snart så att vi kan läsa.

Så läser vi.

Orden fick en annan innebörd.

Helt klart. 

Även en monolog kan bli en värdefull dialog …

❤️

… så många klokskaper i flickebarnet …

… vi är ett helt gäng med Downs syndrom …

Säger hon.

Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.

Som hon gör varje kväll. 

Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom …"

Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:

– I klassen!

Vi har Downs syndrom allihop!

Och så är det ju. I nya klassen.

Jag har bara inte tänkt så.

– Hur känns det?

undrar jag.

– Jättebra!

Men vi är olika ändå.

– Så klart ni är.

– Men ändå lika.

Vi har Downs syndrom hela gänget.

Hon ler.

Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.

❤️

Det borde vara en mänsklig rättighet.