… falling leaves…

Står det.

Hon har gjort den. Till mig.

Jag fick den idag, inslagen i mörkgrönt silkespapper, och jag blev så innerligt glad. Med den värmde hon en förtvivlat ledsen själ – jag tror att hon visste om det.

Löven faller så här års. 

Det gör de alltid. Som vanligt. 

Ändå är ingenting som vanligt längre. När oro, ledsenhet och förtvivlan har kopplat sitt grepp om livet är absolut ingenting som vanligt längre. Hade jag trott på Gud hade jag gjort slut med honom nu. Vissa saker får inte ske. Inte och aldrig.
Det är svårt att se att "det finns en mening med allt". 

Tårarna rinner. Många gånger varje dag.

Ibland utan att jag märker det. Jag är så förtvivlat ledsen. Så gränslöst ledsen. Men så påminner den lilla vackra själen här i huset mig om att livet pågår ändå. Inte som vanligt, men det pågår. Livet är skört men också väldigt vackert. 

Man kan behöva påminna sig själv om det ibland. Man kan också behöva påminna sig själv om att vara rädd om varandra. 

Inte bara ibland, men alltid. Alltid. 

Löven faller…

❤️

… och livet är skört…