… är så enkelt…

Oftast.

Livet med lilla H är också så svårt. Ofta.

Så tufft. Så orättvist. Så kämpigt.

Inte lilla H i sig. Men livet runt omkring.

Med fördomar, förutfattade meningar, kommuner, myndigheter och lagar som tycks tolkningsbara när det passar vissa bäst.

Men lilla H!

Hon i sig är så okomplicerad.

Så direkt. Så omedelbar. Så fantastisk.

Som när hon med inlevelse berättar något och jag, oavsett vad hon pratar om, översköljs av en lycksalighet och stolthet över detta särskilda och alldeles speciella flickebarn så att jag inte kan sluta le samtidigt som jag drunknar i hennes ögon djupa
som den djupaste av brunnar.

Hennes ögon strålar, som alltid då hon med iver berättar något. Plötsligt avbryter hon sig, lägger sin lilla hand på min kind och säger:

– Men duuuu… 

Ditt vackra fina leende mamma!

Jag älskar dig!

Jag svarar att jag älskar henne också, massor. Hon säger, som i förbigående:

– Ja ja, nu måste ja’ koncentrera mig så tyst nu tack…

Detta flickebarn…

❤️

…  inget annat än hundra procent kärlek…