… av särskilt slag…

Särskilt är fint.

Jag har fått en visp. Igår.

Tanken var att den skulle vara klar till Mors dag. Det var den inte. Läkarbesök efter läkarbesök samt ett evigt gnidande för att få bort barken skapade försening. Det gör ingenting. Så klart.

Det ligger så mycket kärlek i den här vispen att jag inte vet hur jag ska kunna använda den. Jag är rädd att kärleken vispas bort. Fast den kanske liksom vispas in istället? Etsar sig fast. Typ. Jo, det bestämmer jag mig för. 

Oavsett vilket vet jag att jag kommer vara varm i hjärtat varje gång jag håller den i min hand. Eller ser den i lådan för den delen. 

– Ja’ har gjort en visp till dig mamma!

De’  var svinsvårt att få bort det där träet som var brunt. Runt du vet. Jag fick så ont i mina fingrar. Men den är till dig mamma. Som du kan ha när du lagar mat till pappa å’ dina barn.

Fin va’?!

Så galet fin.

Och visst älskar jag man och barn. Mat däremot, eller matlagning, tycker jag inte alla gånger är så himla kul. Är liksom inte så fantastiskt bra på det. Men man måste ju äta. Och man måste äta gott. Och bra. Det tycker jag. Så jag lagar ändå. 

Med en visp full av kärlek…

❤️

… kanske matlagning blir min grej ändå…