… och jag gjorde henne så ledsen…

Förkrossad.

En av de finaste jag har.

Och jag gjorde henne förtvivlad.

Helt utan mening så klart – jag älskar ju henne så innerligt. Men ändå. Det var jag som…

Vi hjälper mycket. Stöttar jämt.

Ibland står det mig upp i halsen. Men jag gör det ju så klart. Det är mitt lilla barn det handlar om. Som alltid när jag yppar något som kan tolkas som att jag är less på livet som ”funkis-förälder” (ett ord jag för övrigt ogillar)
är jag livrädd att det kan misstolkas. Vissa älskar att göra egna tolkningar av andras tankar och känslor. Dessa vissa behöver inte lägga energi på att kommentera något om att de ”förstår” eller om att jag ”är stark” och att de ”inte
hade klarat av detta livet” eller annan bullshit jag får höra emellanåt. Jag gör det klart på en gång: Hedvig är en skatt som tar exakt lika stor plats i mitt hjärta som mina andra barn gör. Och jag vill ha Hedvig precis som hon är, med sin extra
kromosom och allt som följer med den. Varför? För att det är min Hedvig,  mitt barn, vi talar om och hon lär mig saker om livet som ingen annan gör.

Punkt. Verkligen punkt.

Men så sårade jag henne. Idag.

Jag är förkrossad över det.

Hur kan det bli så fel…?

Vi står i badrummet.

Borstar tänder, klär på oss.

Jag borstar och flätar hennes långa guldiga hår, jag smörjer hennes torra kinder och nariga läppar. Jag smörjer hela hennes vintertorra kropp. Jag vänder en tröja rätt som av någon anledning hamnat ut-och-in. Samma sak gör jag med en strumpa.
Jag går och byter strumporna för att hon så gärna vill ha ett annat par som hon tycker passar bättre i pulkabacken. Jag gör ditten och datten och mer därtill. Däremellan försöker jag själv borsta mina tänder, borsta mitt hår. Jag snabbar
mig att hafsa ihop en hästsvans. Etc etc.

Precis när jag ska smörja mina egna vintertorra kinder med ett ljuvligt serum ber hon mig att tvätta hennes glasögon. Utan att försöka själv först. Det är nämligen dealen här hemma; försöka själv först, sedan be om hjälp. Av två
skäl, nämligen att mamman och pappan inte ska göra saker av slentrian och – vad viktigast är – för att om man inte tränar hur ska man då lära sig? Hur som helst säger jag vänligt att hon kan försöka tvätta dem själv först. Hon blir sur.

– Mäh! Ja’ får ju aldri’ bort tvålen!!!

– Jodå, om du sköljer tillräckligt noga. På båda sidor om glaset. Prova.

– Nej.

Du får göra.

– Nej.

Du får göra.

– Nej.

– Jo.

– Men nej Hedvig!

Hur ska du lära dig om du inte försöker?

Hur ska det bli när du flyttar hemifrån? Då måste du ju kunna tvätta dina glasögon själv…

Det är nu det händer.

Hon vänder och går ut ur badrummet.

In på sitt rum.

Jag som inte förstod vad som hänt undrar var hon tog vägen. Hon svarar att hon är på sitt rum. Jag hör att hon är ledsen. Väldigt ledsen. Jag frågar varför hon låter så ledsen.

Det brister.

Vi talar om en förtvivlad gråt.

En gråt vi sällan hör.

Jag skyndar till henne. Ovetandes. Jag slår mina armar runt henne och frågar varför hon är så förtvivlat ledsen. Hon hulkar men svarar ändå mellan hulkningarna:

– Du sade att jag ska flytta hemifrån!!!

Ja’ vill inte det! Ja’ vill bo med dig och pappa  mamma, och mitt rum och killarna (Marcus & Martinus). Ja’ vill inte vara ensam mamma!!!!

Åh!

Vilken käftsmäll!

Att jag inte tänkt mig för. 

Att jag sade dessa ord om att flytta hemifrån. Inte hade jag en aning…

Jag förklarade att jag inte sagt att utan när. Att jag trodde hon ville flytta hemifrån när hon är vuxen så som Ebba, Ludvig och Gustav gjort. Att jag inte menade nu. Jag hörde hur jag till och med lovade att hon aldrig, aldrig, aldrig behöver
flytta hemifrån om hon inte vill. Hur kunde jag ens säga så…? Så klart att jag vill att hon en dag ska få äga känslan av ett eget boende och allt roligt som följer med det. Inget gott kommer av att bo med mamma och pappa hela livet tror
jag, även om jag än så länge inte kan tänka tanken fullt ut… 

Lilla älskade hjärtat…

Hon grät och grät.

Jag grät och grät.

– Om ja’ måste flytta vill ja’ flytta till Ebba i Jönköping. De’ blir mysi’t. Ebba å’ ja’.

Igen lovar jag att hon aldrig, aldrig, aldrig måste flytta om hon inte vill.  Vi pratade och grät, grät. Och  pratade ännu mer. Hur långt håller resonemanget i förtvivlan? Jag vet inte men jag känner att vi måste prata och prata.
Med hennes ord.

 Jag förbannar mig själv för att jag inte vägde mina ord på guldskål mer än jag gjorde. Jag vet ju att jag måste det. Jag vet ju att inte bara varje tonfall utan även varje ord är viktigt för hur hon tar emot informationen.

Så felade jag.

Tänkte mig inte för.

Förkrossad.

Hon torkade sina tårar, vi packade matsäck och gick till pulkabacken. Hon skrattandes och lycklig över snön. Jag, förvisso också lycklig över snön, men dämpad, ledsen, sorgsen. Jag med gråten i halsen och tårar bakom ögonlocken hela dagen.

Jag skäms.

Det var ju inte meningen.

Jag visste inte att det skulle träffa så hårt.

Hade jag tänkt efter så hade jag kunnat förutse, välja en annan jämförelse.

Dumma mig.

Inte en enda gång till kommer jag nämna det onämnbara. Jag tänker att det kanske kommer med åldern. Tids nog är hon redo. Jag livar att vänta in henne. Men jag kan inte riktigt sluta gråta.

Att jag kunde göra just henne så förtvivlad…

❤️

… jag är sååå ledsen för det…