… äter utan pappan…

Ibland.

Om vi ska iväg och han inte hunnit hem.

Som idag.

Det blir tystare och tystare runt bordet. Babbelfia tycks inte ha så mycket att säga. Jag frågar vad hon funderar på och hon utbrister:

– Åh, ja’ tycker det är sorgli’t med honom!

– Med vem?

– Med pappa…

– Varför är det sorgligt med pappa…?

– Han får ingen mat som vi…

– Men pappa får mat när han kommer.

Vi måste ju äta först eftersom vi ska åka på träningen.

– Men hur ska han få mat då? 

Sorgli’t är det.

– Men…

Jag ställer ju mat till honom så att han kan äta när han kommer hem.

– Jaha!

Du är snäll mamma…

Dessa funderingar…

❤️

… ack så viktiga att få tag i och reda ut…