Hon får en matlåda…
… från fackförbundet Vision…
Av storasyster.
Hon blir så lycklig över matlådan, det lilla flickebarnet.
Hoppar upp och ner. Tjoar och dansar.
Vi ser förvånat på. Vad hände?
Hur kan en reklamplastlåda ifrån Vision framkalla sådan lycka?
– Åh! Det är ju den ja´ har sett på reklam! På TV!
Med papegojan som sjunger!
Sakta erinrar jag mig Visions tv-reklam.
Med den lilla blå undulaten som sjunger att himlen minsann är ett ställe på jorden – fritt översatt.
Jag vet ju att hon tycker om den. Att den sjungande undulaten gör henne glad och alldeles ”sprittig” i hela kroppen. Men en plastlåda…?
– Kan ja´ få ha den med frukt i till skolan mamma?
Med vindruvor? Snälla?
– Ja, jo… absolut.
Men vi kan ju inte fylla hela den med vindruvor.
Det blir väldigt många vindruvor i så fall.
Men nej, hon behöver inte ha så många säger hon. Inte mer än vanligt. Inte mer än vad som ryms i den lilla plastburken hon vanligtvis har vindruvor i. Det är inte mängden som är viktig. Det förstår jag. Det är själva lådan och lyckan och malligheten som bor i den.
Omsorgsfullt lade hon i morse det antal vindruvor hon ville ha med sig. Det blev 14 stycken.
Det ser lite futtigt ut, det erkänner jag att jag tycker. Det är en väldigt stor låda för några ynka vindruvor. Det tycker jag också. Men det är en värdslig sak. Lilla H är lycklig och jag anar att hon är mallig i skolan idag, då hon drar upp sin Visionlåda ur ryggan och mumsar i sig sina 14 vindruvor.
Hennes lycka som jag inte alltid kan relatera till…
💗
… men som jag så ofta avundas henne…
