Fredag, och hon…
(null)

… åker taxi hem…
Ljuvligt.
För henne att komma hem.
För mig att hon kommer hem.
Win-win.
Så fort hon sätter sig i taxin messar hon att hon är på väg. Hon skriver puss och väljer kärleksfulla emojis. Innan mitt svar är färdigskrivet ringer hon. Inte en enda gång har jag hunnit svara. Samtalet är lyckligt. Hon bubblar om allt hon gjort
i skolan, om att hon gärna vill ha smoothie och rostis till mellis. Allt medan hon skrattar och pratar med kompisarna i taxin.
En lycklig det-är-så-här-det-ska-vara-känsla far igenom hela mig. Jag menar hela mig. De som har det per automatik förstår kanske inte vad jag menar. Medan andra förstår precis. Det spelar ingen roll, vi lär sv varandra.
Det är så här det ska vara att vara barn, att vara ungdom. Det är så här det ska vara att vara människa helt enkelt. Alla är så värda att känna lycka och längtan, förväntan, glädje och trygghet. 
Idag valde jag att fokusera på nuet. Jag valde att glädja mig åt det-är-så-här-det-ska-vara-känslan, istället för att känna mig sorgsen över att tillfällena är för få i mitt lilla barns liv, i min lilla ungdoms liv. Inte idag. Hennes lycka smittade av sig på mig – och jag behöll den.

Jag lade ett litet kanelhjärta till hennes mellis. Fast vi ofta är restriktiva med godsaker. Komprimerad kärlek i ett kanelhjärta.
För att spä på känslan av lycka.
Det gick hem.


– Åh! Mamma!
Ett hjärta till mig!!!
Jag älskar dig min mamma…



Vi behöll lyckan…

❤️


… och spädde på den med ett kanelhjärta…