Att få låna…
… en yttepyttehund…
Lycka.
I två dygn har han bott hos oss. Han är verkligen så otroligt liten. Och så otroligt rolig och charmig. Det går liksom inte att se sig mätt på honom.
Vilken lyx att få låna.
Mamman som letar valpar på Blocket fast hon vet att hon inte borde. Som vill ha en hund. Men ändå inte. Vill vissa dagar. Vill inte alls andra dagar.
Det är lite för mycket om och men i den här familjen för att det ska passa på riktigt. Lite allergier hos några som inte går att bortse igen, hundrädsla hos någon annan som heller inte går att bortse ifrån. För att inte tala om
hur låst man ändå blir. Vi som tycker om att resa. Vi som framförallt inte vill vara låsta vid en aldrig så gullig hund de extremt få gånger vi har barnvakt, förlåt, ungdomsvakt.
hur låst man ändå blir. Vi som tycker om att resa. Vi som framförallt inte vill vara låsta vid en aldrig så gullig hund de extremt få gånger vi har barnvakt, förlåt, ungdomsvakt.
Vilken lyx då att den här lille killen flyttat in i grannhuset. Vilken lyx att familjen då och då behöver hjälp. Så att vi kan få låna, vara extrahem. Så att Hedvig plötsligt har en kompis även hemma. En som tokälskar henne, blir lycklig då hon kommer
hem och som gärna vilar huvudet i hennes knä i soffan.
hem och som gärna vilar huvudet i hennes knä i soffan.
En som helt konkurrerat ut iPaden!
Det är det ingen som lyckats med tidigare.
Wow på den.
Så nu har mamman slutat googla omöjliga hundar. Ögondroppar och allergitabletter tar vi så gärna under lånedagarna, det är inga problem. Men man kan ju faktiskt inte droppa droppar och tugga tabletter varenda eviga dag – om man tänker efter
med huvudet och inte med hjärtat. Så hade det blivit med en egen goding.
med huvudet och inte med hjärtat. Så hade det blivit med en egen goding.
Vi tänker om och tänker rätt.
Man måste inte ha en egen yttepyttehund när det är så lyxigt att få låna.
Imorgon kommer han igen…
❤️
… Hedvigs nya lyxkompis…
Men så söt! Jag har haft flera hundar. Det passade livssituationen då. Vår sista var inte mindre älskad men upplevdes orättvist alltför ofta som en belastning. Under hans livstid hann vi byta jobb, flytta till mindre ort och få två barn. Det blev en ständig diskussion om hur vi skulle lösa honom på dagarna eller när vi åkte någonstans. Vi var såklart jätteledsna när han blev sjuk och vi i november fick ta bort honom, men samtidigt var det en viss lättnad. Nu kan mormorn komma och barnvakta utan att bli jätteallergisk, vi behöver inte köra flera mil extra varje morgon för att lämna på hunddagis och vi kan åka på små resor/utflykter utan att ständigt tänka hundanpassningar eller ha dåligt samvete. Sedan saknar vi honom såklart massor. Det går inte en dag utan att barnen pratar om honom och ofta känner jag en viss hundabstinens.
Lyxigt för er med en liten lånehund och lyxigt för grannen att ha er ❤️
Han är ljuvlig! Ja, det är lite så jag befarar att det blir om vi har egen hund. Ytterligare en, förvisso ljuvlig, belastning till vardagspusslet och i ärlighetens namn behöver vi verkligen inte det 🙄 Men att få låna är fantastiskt!
Ha en fin dag och en glad påsk 🐥❤️
Jag förstår hur du tänker… Men… du kan ju googla lagotto 🙊
Behöver Hedvig fortfarande någon som passar henne?
Det beror på vad du menar med ”passar”…? Hedvig kan vara själv hemma kortare stunder. Det vi tycker att hon behöver är kanske främst en vuxen kompis, att hitta på roliga saker med, sova över hos etc för att faktiskt få ha kul utan sin mamma och pappa…