… igen…

Fint.

Jag frågar Hedvig vad det allra bästa med Greklandssemestern var. Svaret kommer omedelbart.

– Att få komma hem till Chico!

Tänk ändå.

Vilken plats han fått i våra hjärtan.

Hedvig hjärta Chico…

❤️

= sant…

… smaka på ordet…

Löftesrikt.

Löftesrikt och kravlöst.

Krabbfiske, morgondopp, sovmorgon, frukost, lunch och middag utomhus, sena kvällar, picknick, kvällsdopp, saft, glass och ja, listan kan göras oändlig.

Till ovan lade vi varsin att-lära-sig-grej. Eller, Hedvig bestämde sig för två att-lära-sig-grejer. Hedvig bestämde att hon under sommarlovet vill lära sig att bädda sin säng själv men också att lära sig göra en hästsvans.  Jag bestämde
mig för att lära mig stå på huvudet. Något jag aldrig kunnat. I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag tidigare sett det som en nödvändighet, eller ens något att sträva efter. I år känns det plötsligt som en grej jag verkligen behöver
kunna, något jag måste sträva efter.

Så vi tränar.

Hedvig bäddar numera sin säng själv varje morgon. Det har krävts en del suckanden och ibland tycker jag mig ha hört ett och annat fult ord fara ur hennes mun då hon kämpar med kedjetäcke, överkast, kuddar och annat – men nu kan hon och är stolt
och lycklig över det! 

Hedvig lyckades också igår sätta upp en hästsvans både på dockan vi tränar på, och på mig – kolla bilden. Jag är så imponerad. Vi övar vidare med målet att kunna sätta upp en hästsvans på sig själv. Hon kommer klara det innan sommarlovet
är slut, jag vet det.

Och jag då?

Äh, det går väl sådär faktiskt.

Och det är klart, att glömmer man att träna idogt så kommer inga resultat. Tänker ofta att jag skulle få in upp-och-ner-på-träningen i min vanliga träning, för att få kontinuitet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Egentligen. Nä, jag får skärpa
till mig så att även jag klarar min  att-lära-mig-grej innan sommarlovet plötsligt är över.

Tills dess gläds jag med Hedvig…

❤️

… en kämpe på alla plan och min förebild…

… första gång för allt…

Så även gokart.

Och ni vet när man fixar den lååååååånga kön utan att få frispel, trots värmen, för att man känner sig så himla modig och mallig och nervös och prillig och trillig i en salig blandning. 

För att inte tala om första gången de höga ljuden inte rör en i ryggen fast man egentligen ogillar höga ljud som typ motorvrål något alldeles oerhört. Och dessutom skrattar högt hela färden.

Då känns det malligt i kroppen hos både liten, hos mamman och hos pappan. Då känner man sig så in i norden glad att vi faktiskt åkte just hit, till detta sommarland, som just hon googlade upp en gång för ett halvår sedan och därefter flera gånger
varje dag. 

Stort.

Vi får också träna på att "le och säga hej" till höger och vänster och till stora och små. Mest till halvstora. Som väljer att titta alldeles för länge som Hedvig inte älskar. Som tittar uppifrån och ner, som tittar på "fel"
sätt – med gapande munnar, himlande blickar och så.  Vi ler och säger hej, lägger ibland till en "käck" vinkning och ska jag vara ärlig far onda ögat över min blick några gånger. Men ändå. Vilken dag.

Tycka vad man tycka vill om alla dessa tillrättalagda "land" hit och tillrättalagda "land" dit – just idag är vi så glada för att de finns, för att de skänker så mycket lekglädje, lycka och dessutom frammanar mod vi inte visste
fanns.

Heja Hedvig som utmanat sig själv…

❤️

… dig står vi bakom alla dagar…