Skalet…
… var är skalet…
?
Skalet jag behöver.
Skalet jag aldrig tycks ha till hands.
Skalet jag överhuvudtaget inte tycks vara
utrustad med. Skalet som jag kanske nu, efter snart 14 år, ska sluta leta efter? Kanske ska jag istället inse att hela himla jag är som en öppen bok och att hela himla jag blir så oändligt sårad å’ älskade lilla H:s vägnar. Och alla andra vackra små
och stora själars vägnar också för den delen.
och stora själars vägnar också för den delen.
Att slå på de svaga.
Jag kommer aldrig förstå. Aldrig.
Så jävla orättvist.
Så jävla elakt.
Vidrigt.
Svagt.
Och jag är så innerligt trött på förklaringar som:
"Men jag menar ju inte så… "
Varför i helvete säger du så för då? Jag brukar inte ha för vana att säga saker jag inte menar.
"Det är ju bara något man säger. Du vet…"
Vad då bara något man säger?! Jag fattar inte. Och nej, jag vet inte.
"Mäh, jag menar ju inget illa…"
Men du gör illa!
Du gör så in i helvete stor skada. Hos mig, hos min dotter, hos andra. I hela samhällsstrukturen gör du illa genom att gapskrattande och högljutt slänga dig med diagnoser som om de vore skällsord.
Fan för att uttrycka sig på det viset.
Vuxna människor.
Hur ska världen någonsin kunna bli annorlunda när detta vidriga sätt att uttrycka sig sprids vidare till generation efter generation? Inser dessa människor ens konsekvensen av sitt beteende? Nu och för framtiden? Vuxna människor borde förstå.
Det är inte kvantfysik.
Det är inte kvantfysik.
Allt detta rasar i mig på onsdagseftermiddag när jag hör kollegor högljutt gapskratta och tjoa om "utvecklingsstörda jävla flickvänner".
Jag ryter i.
Sedan bryts rösten, jag blinkar tårar och blir tyst. Skalet. Var är skalet? Det hårda av pansar jag vill ta på mig. Jag har det inte. Jag äger det inte. Har aldrig gjort. Jag inser det nu.
När jag ryter i ursäktar de ljudnivån.
De tycks inte ens förstå.
Jag skiter väl i ljudnivån.
Jag stänger av och går till tåget.
Fulgråter på perrongen.
Missar tåget. Nästa är inställt.
Tar mig flera timmar att komma hem.
Jag gråter hela vägen hem.
Gråter för Hedvigs skull.
För alla svagas skull.
För att jag inte orkar mer.
Du säger att du inte menar något illa…
❤️
Men du gör illa. Sluta.
Jag vet vad du pratar om och mitt skal har kommit med åren, även om det fortfarande gör mig galen när folk är fula i mun. Men jag brukar tänka att det är dom det är synd om, det är dom som drar nitlotten och aldrig får uppleva den kärlek och alla underbara stunder vi har med våra Prinsar o Prinsessor. Det är vi som är de riktiga vinnarna.
Min bror har gjort mig till en bättre människa och ibland är jag så trött på att bråka och fajtas om allt som rör honom, men så kommer den där kramen, pliret i ögonen och då vet jag att jag gör’t igen när det behövs, men det är tröttsamt!
❤️
❤️