… som strumpor…

Olika.

 

Du har väl olika strumpor på dig idag?

Om du har det blir Hedvig, jag och många med oss alldeles extra glada.

För att just du också tycker att alla människor är lika mycket värda.

För att just du också tycker att olika är bra.

 

Hedvig är stolt över att hon har Downs syndrom. Hon tycker det är fint. Det tycker vi också.

Därför blir hon varm i hjärtat, nej det räcker inte, hennes hjärta blir svettigt när hon ser någon annan som också har Downs syndrom. Som när hon förra sommaren såg två helt vanliga flickor med Downs syndrom på Lotta på Liseberg. För precis så är det ju. För Hedvig, för hela hennes familj och för de flesta som känner Hedvig. Tänk om det var så för alla. Om alla människor gick omkring och tycker att alla människor är helt vanliga precis som de är. Oavsett funktionsvariationer, hudfärg, sexuell läggning och vad mer det kan vara som en del människor går omkring och tycker är ovanligt.

 

Det är det Rocka sockorna handlar om.

Att vi alla är människor som är lika mycket värda.

 För det är vi. Punkt.

 

Hedvig är Hedvig. Precis som jag är jag.

Och precis som du är du. Inget är konstigare än så.

 

Under de tretton, snart fjorton, år som gått sedan lilla H kom till oss har jag lärt mig mer om livet än under de knappa 34 år jag hade levt innan hon dök upp. Hon är äkta inifrån och ut, drar aldrig ”en vit lögn”. Ärlig, omtänksam, rak, god och klok. Hon är så klok att jag ofta undrar när exakt jag själv tappade den klokheten. Var det när barnet jag blev ett större jag? Eller har jag ens haft den, klokheten? Kanske inte. Det är också fint. Vi har alla olika kvalitéer och alla behövs. Vad vore vi utan varandra?

Inget.

 

Hon dök upp, lilla H, var alldeles särskild och fick från start en stor plats i mitt hjärta.

Precis lika stor plats som mina andra barn har. Hjärtat är märkligt, det bara tänjer sig och tänjer sig när det kommer till kärlek. Det räcker att ge plats åt så många man vill. Den som inte vill, inte vågar, öppna sitt hjärta för det som kanske tidigare varit okänt blir till slut en fattig människa. Så tänker jag. Så tror jag. Att öppna sitt hjärta, att ta in olika, är inte farligt. Det gör dig rik.

Rik på livet. Rik på kärlek.

 

Vi lever i en tid där vi ska vara som vi är. Vara individualister. Det är fint.

Jag känner dock ofta att det går bra att vara särskild, unik, och individualist  i mångas ögon – bara du rättar in dig i ledet, bara du inte avviker från normen. Och orden tappar genast innebörd. Hur svårt kan det vara att bara se människan? Jag förstår inte och kommer aldrig förstå svårigheten i det. Världen behöver fler extra kromosomer. Världen skulle vara snällare då. Mjukare…