… hittar lugnet…

Försöker.

Att försöka duger. Visst?

Jag tror inte jag blir vare sig lugn eller rofylld av att måla mandalas. Kan istället känna mig stressad över att jag "måste" hitta ett särsklit mönster i det jag gör, i färgerna jag väljer. Inte kan man blanda hej vilt och utan ordning?
Nej, inte jag i alla fall. Oordning och rörighet gör mig orolig. Det finns de i min närhet som på fullt allvar menar att jag besitter ett visst mått av ocd. Och jag är på lika stort allvar benägen att hålla med.  Därför kanske mandalas
inte är för mig? Eller jo, det är för mig men det skänker mig ingen inre ro. 

Men så fyller våra målarstunder ett annat syfte. Vi är tillsammans, och tillsammans gör mig lugn. Oavsett vad vi gör så tycker jag bäst om när vi är tillsammans. Kanske är det en av anledningarna till att jag tycker det är så ledsamt inombords
att mina stora hjärtan lämnat boet? Fast jag är lycklig för deras skull.

Och jag får ju inombordslugnet varje gång vi ses och är tacksam för det.

Vi målar mandalas utomhus. På eftermiddagarna, i skuggan. Med något läskande i glasen och något gott tilltugg. En tillsammansstund fylld av lugn – trots mandalas kan jag tänka. 

Lugnet består i tystnaden vi delar. Liksom samtalen. Om hur olika saker var när jag var liten. Och om hur konstigt det är att jag som är mamma ens har varit liten. Var Ebba din storasyster då som hon är för mig? undrar hon.  Nej, alltså Ebba är ju min flicka, precis som du är. Mitt barn. Anette och Lena är ju mina systrar. 

– Just de’! 

Fast Ludvig då? 

Var han din storebror i alla fall?

– Nej, Ludvig är ju min pojke. Mitt barn.

– Vaaaa’?!?!

Är han bara min storebror?!

Cooooolt….

Så fortsätter våra samtal.

Snudd på varje eftermiddag.

I skuggan.

Jag älskar hennes funderingar och våra samtal…

❤️

… lugnet kommer med dem