… att uttrycka lycka…

För minsta lilla.

 

En förmåga att både känna och uttrycka lycka som jag kan känna mig lite avundsjuk på. Hundra procent ärlighet åt alla håll och kanter är hon, vår förunderliga lilla flicka.

 

Jag ska försöka komma ihåg det nästa gång svordomarna viner i rummet hon befinner sig i. Jag ska komma ihåg att fnissen och skratten och lyckan är lika hundraprocentigt ärliga och dessutom många gånger fler. Och om svordomarna kommer av ingenting, så kommer lyckan också av ingenting. Eller, av det som de flesta av oss benämner som ingenting. Men detta ingenting är egentligen allting. Om man tänker efter.

 

För det som gör Hedvig rusig av lycka är stunder av här och nu. Stunder som i alla fall jag ofta missar för att jag rusar på, för att tankarna är någon annanstans. Stunder som faktiskt är själva livet och som pågår just här och just nu.