… är en av de värsta i mitt liv…

Oro.

 

Idag är det 13 år sedan lilla H fick livet tillbaka.

13 år sedan hon lagade sitt då jordgubbsstora lilla hjärta.

Det lilla hjärtat som rymmer så oändligt med kärlek.

 

Yttepytteliten och skör.

Mager och trött.

Leende.

 

Det var så vi lämnade vårt yngsta hjärta i händerna på hjärtkirurgen.

Utan att veta om vi skulle få tillbaka henne. Utan att kunna tänka de mest fasansfulla tankarna hela vägen ut. Utan att ha ett val. En operation var enda möjligheten att få behålla livet. Det lilla livet som nyss börjat spira. Det lilla livet som vi älskat så högt från allra första stund.

 

Tacksamheten vi känner för att du finns kvar hos oss går inte att i ord beskriva.

Inga aldrig så översvallande och utmålande ord täcker in våra känslor för dig lilla Hedvig.

Du lilla genomkloka och ända in i själen vackra skapelse är den mest äkta lilla människa som finns.

Vi älskar dig gränslöst och kommer alltid göra allt som står i vår makt för att skydda dig mot all världens elakheter.

 

Idag, på själva årsdagen, ska vi tillbaka till hjärtmottagningen för en årlig koll.

Inget tyder på något ”fel”, ändå smyger sig oron in. Bara att kliva in i sjukhusets entré skapar oro ända in i märgen. Hjärtklappning och en förvirrad blick infinner sig på mig – jag känner det tydligt. Försöker bemästra och behärska. Det brukar gå sådär. Så många tårar, så mycket oro vi avhandlat i detta sjukhus korridorer och kulvertar. Det sitter kvar fast det är så länge sedan.