Liten H...
nov 24 2018
– Vad är…
(null)

… skitviktigt för dig Hedvig…
Frågade jag.
Eller nej, så frågade jag inte.
Jag frågade vad hon tycker är viktigt i livet. Just så frågade jag idag då vi åt lunch på café  som hon önskat och plötsligt vågade prova något nytt hon aldrig tidigare ätit, och vi båda var lite upprymt glada och
malliga över det.
– Jaaa… det är viktigt att äta god mat, vara glad och vara tillsammans tycker jag mamma…

– Vad gör dig glad då gumman?

– Jaaa… att äta god mat, göra roliga saker och vara tillsammans tycker ja’ gör mig glad.
Som hon har fattat grejen…

❤️


… min läromästare i livet…
LitenH 4 Kommentarer
nov 23 2018
Jag funderar ofta på…
(null)

… vad som är skitviktigt…
I livet.
Egentligen.
Olika för olika människor så klart.
Men oavsett är det viktigt att gå dit hjärtat leder. Om man har modet. För kan, det kan alla. Bara man har modet. 
Att komma på vad som är skitviktigt för just en själv är inte så himla svårt. Det första svåra kommer i att faktiskt erkänna för sig själv vad som är så där himla viktigt för just en själv. Det andra svåra är att faktiskt våga.
Att våga göra det man i själ och hjärta vill. Det som får dig att må bra. Det som är skitviktigt för just dig. Inte en så himla enkel och snabb resa om du frågar mig. 
Tidigt har jag vetat vad jag vill, men absolut inte erkänt. nte ens för mig själv. Så prövade jag att nämna det för de närmaste. Länge sedan nu. Och jag fick stöd. Jag vet inte vad jag väntat mig, jag prövade ju mest. Prövade
att säga det högt, Kanske mest för att testa mig själv – hur låter det här egentligen? Men så fick jag stöd.
Stödet stärkte mig.
Men modet fanns inte.
Tron på mig själv fanns inte.
Jante tar alldeles för stor plats i mitt liv.
Med nya insikter i familjen, och med nya behov, har modet så sakteliga smugit sig in.  Jante bor fortfarande i huset, men han sitter inte längre på min axel. Inte riktigt alla dagar i alla fall. 
Modet kom naturligtvis med extremt stöd av nära och kära. Jag är nämligen en fegis utan någon som helst tro på mig själv.  Egentligen. 
Då är det ju en himla tur att andra tror på just mig.
Nu – äntligen – har jag modet att stå för vad som är skitviktigt för just mig. Och jag har modet att våga stå för vad som får mig att må bra och känna mig glad.
 Även om andra tycker annat. 
Och nu har jag modet att hoppa…

❤️


… och satsar på flyga högt…
LitenH 2 Kommentarer
nov 15 2018
Vi hostar…
(null)

… och nyser…
Snörvlar.
Har huvudvärk och halsont. Feberkänsla utan att ha feber. Vi går till skola och jobb, för att ge upp och gå hem igen. Horisontalläge. 
Som tur är inte alla på en gång.
Vi toppar ovan med x antal läkarbesök, en vaccination, ett par provtagningar och ett gäng kontroller. Det är kontrollernas tid på året. Man får vara tålmodig. Beta av dem bara.
Men vi fokuserar på det "braiga". Det som hon är så bra på och som vi ivrigt försöker lära oss. Som att det är fredag imorgon, och då ska vi grilla. Och på lördag är det lyxdag.
Och lilla H har nya glajjor, av guld…

❤️


… livet är fint ändå…
LitenH 0 Kommentarer
nov 11 2018
– Man måste fråga…

(null)

… innan man lånar någons saker…
Heller hur?
– Det måste man. Verkligen.

– Men om man tar någons saker, hur blir det då?

– Tja… tar man så tar man och då frågar man inte.

– Man får inte ta.

– Nej, det får man inte.

– Då är man en tjuv.
Tjuvar tar.

– Sant.
Det är fult att ta någon annans saker.

– Ja.

Hon är ledsen vid samtalet.
Hon är ledsen flera gånger under helgen.
Någon har stulit hennes flaska med duschcreme. Den från favoritaffären. Den hon var så glad över. I simhallen. I fredags. Hon förstår inte. Förstår inte varför någon tog den när den var hennes? Förstår inte heller hur någon kunde ta den,
då blir ju hon ledsen. Man får inte göra någon ledsen.
– Heller hur får man inte göra någon ledsen mamma? 
Var är duschcremen nu, undrar hon.
Är den i någon annans gympapåse? Fast den borde ligga i hennes nya gympapåse. 
Så fick vi anledning att prata om folk och folk, om etik och moral och om rätt och fel. Igen. Fast i ny tappning – denna gång med fokus på jordgubbsdoftande duschcreme vs tjuvar.
– Nu doftar någon annan jordgubb… 

Säger hon mellan tårarna.
Vi har köpt en ny, härlig, jordgubbsdoftande duschcreme från favoritaffären. Men det är inte det som är grejen. Det är känslan, orättvisan, stölden som är grejen.
Hade tjuven frågat hade lilla H förmodligen gärna lånat ut, godhjärtad som hon är…

❤️


Men man får aldrig ta någon annans grejer…
LitenH 2 Kommentarer
nov 6 2018
Jag…
 
… funderar också mycket…
På allt viktigt.
 
Precis som hon.
Kanhända vi funderar på olika saker.
Men viktiga var och en på sitt sätt.
 
I drygt fjorton år har jag funderat och oroat mig.
Funderat på  och oroat mig för hur jag ska kunna bygga upp denna vackra lilla själ till en trygg individ med god självkänsla. Funderat på och oroat mig för hur samhället ska behandla henne, om man kommer att se hennes godhet, hennes storhet. Funderat
och oroat mig för hur jag någonsin ska kunna ”släppa taget” den dagen hon ska flytta hemifrån – hur ska jag kunna lita på att någon annan ser till att hon har det bra? Hur ska jag kunna veta att hon är omgiven av goda och vänliga människor? Det är
knappt att jag kan tänka tanken fullt ut om jag ska vara ärlig.
 
Jag tittar ofta på henne när hon inte ser.
I situationer då hon gör något annat.
När hon läser, äter, spelar och så.
Hon ser så koncentrerad ut.
Koncentrerad och fokuserad.
Allvarlig.
Vacker.
 
Jag älskar alla hennes ansiktsuttryck.
Jag älskar hela henne.
 
Men just då, i de ögonblicken, blir den som värst. Oron.
Det är då jag inte för mitt liv förstår hur jag ska våga släppa henne.
Det är då jag ser henne framför mig, ensam i någon lägenhet.
Tänk om personalen inte är snäll emot henne?
Lilla gumman. Och ensam.
 
Det är då jag måste krama henne lite för hårt.
Så där så att hon blir irriterad på mig och frågar vad jag håller på med.
Jag säger att jag älskar henne så mycket att jag bara måste få hålla om en stund.
Det tycker hon är okej.
 
Genom hennes lilla väsen blir jag lugn igen.
För en stund. Jag skjuter oron framför mig.
Så gott det går. Det går sådär.
 
Som en kraftig box i magen kom det, Uppdrag granskning.
Som en käftsmäll. Som ett skräckscenario.
All oro kändes plötsligt befogad.
 
Hur i helvete, rent ut sagt, kan det få gå till så på boenden för en av samhällets svagare grupper?
Vad är det för människor som slår mot de svaga? Är de ens människor kommer jag på mig med att tänka.
Jag, och många med mig, gick alldeles sönder av de sanningar som kom fram under programmet.
Oron, rädslan, skräcken – den tog tag i mig med full kraft.
 
Ja, jag vet.
Alla boenden har inte de här problemen med sin personal.
Det är säkert i själva verket ytterst få boenden som har personal som beter sig på det här fruktansvärda sättet. Men vet du, det hjälper inte. Det lugnar och tröstar inte ett dugg. För problemen finns och ingen människa vet vem som råkar ut. Förrän det
är för sent.
 
Och vad gör alla vackra väsen då? När någon är elak? När någon brister totalt.

Vem vänder sig de vackra själarna till om man är ensam och utsatt?
Inte nu heller kan jag tänka tanken fullt ut.
Jag går sönder.
 
 
 
Hur ska jag kunna vara trygg i att andra ser hennes storhet…
 
 
❤️
 
 
 
… hur ska jag någonsin våga släppa taget…
 
LitenH 6 Kommentarer
nov 1 2018
Hon…
(null)

… funderar mycket…
På allt viktigt.
Som varför jag arbetar halvdag imorgon. Eller "halv dag" som hon säger. För att det är två ord, förklarar hon. 
När jag berättar att varför jag arbetar halv dag funderar hon ännu mer.
– Hur menar du nu…?

– Jo, på lördag är det röd dag.

– Röd är den väl inte, lördag är den rosa dagen  vet du väl…

– Ja, fast söndag är en röd dag, 

– Det vet ja’.

– Precis, och på lördag är det som söndag. Fast det är lördag.

– Hm..………
Fast man får vara uppe länge ändå?
Fast det är söndag på en lördag.
Eller?
Jag förklarar att man får vara uppe länge fast det är söndag på en lördag. Men inte på en söndag på en söndag. 
Jag inser att jag brister i pedagogik, men den lilla kloka har fått rätsida på det viktiga. Igen.
Som att veta när man får vara uppe länge…

❤️


… fler borde fokusera på viktiga ting…
LitenH 2 Kommentarer