… till frukosten…

På rad.

Så går vi.

Hedvig i täten.

Hon tittar till på en familj till höger om oss. En familj med två flickor. Med tanke på att Hedvig uttryckt ett tydligt ogillande mot låååånga blickar mot henne själv ber jag Hedvig att sluta titta så väldigt.

Hon blir ivrig, tittar på mig och ler som om hon hade hela solen inom sig.

– Ja men mamma!

Ser du inte? Flickan har ju Downs syndrom! 

Precis som ja’! Nu blir ja’ varm och lyckli’ i hela kroppen!

Och jag blev också alldeles varm och lycklig  i hela kroppen. Särskilt idag. Särskilt efter samtalet igår. Det kändes bra på något vis.

Vi pratade mycket om att när man tittar, om man tittar,  och blir varm i hjärtat så måste man visa det med ett leende, kanske med ett hej och framförallt med mycket värme. Då är det ju okej ändå. Hedvig håller med, hon känner när någon
tittar för att någon blir glad. Tvärtom älskar hon inte. Så klart. Vem vill bli tittad på på "fel" sätt? 

Så visade det sig att mamman till denna lilla flickan L gått i min parallellklass upp till årskurs nio – vi har inte setts sedan dess. Så ses vi här. Bara så där. Och vi har tre barn var, varav varsin liten tjej med Downs syndrom – som  bara
borde bli tittade på med kärlek och värme i denna hårda, tuffa värld.

För Hedvig kändes det fint att ses…

❤️

… för mamman och pappan likaså… 

… rakt ut i havet…

Lycklig.

Hon är sanningen, ärligheten.

Hon är klokheten och visheten.

Vår läromästare.

Hon stakar ut stigen och vi följer efter.

En stig som sällan är varken den rakaste eller den enklaste. Men det är hennes stig och därmed vår.

Hon visar vägen.

Ibland går vi vilse när vi följer.

Särskilt om vi försöker gå före går vi vilse.

Då kommer vi ofta fel. Tappar bort henne en aning. Får göra om och göra rätt. Då blir det bra igen.

Älskade lilla barn, vadvore vi utan dig? 

Vad vore vi utan dina tankar och funderingar, utan dina klokord? Jag vet. Vi vore så oändligt fattiga. Att få ta del av dig, njuta av dig och följa dig på livets stig är en rikedom svår att toppa.

Lycklig strosar du ut i havet.

Medan jag hoppar upp på en sten för att inte förfrysa fötterna, fortsätter du rakt ut i havet. Skrattandes, snurrandes. Bara för att.

Bara för att livet i detta nu är snällt emot dig. Och bara för att din mamma är en badkruka.

Och bara för att du vill och kan.

Bara därför skrattar och snurrar du…

❤️

… lyckliga lilla hjärtat…

… på livet…

Bland annat.

Försöker förstå.

Eller nej, försöker ha förståelse.

Jag lyckas inte.

Inte.

Jag vet inte ens om jag vill ha förståelse.

Eller jo, jag vet att jag inte tycker att någon enda själ ska behöva ha förståelse. Med andra ord vill jag inte ha förståelse. Inte.

Tänker inte ha förståelse.

Något är fundamentalt fel när människor slår på samhällets redan utsatta. Vi finns väl här för att vara rädda om varandra, för att njuta av varandra, lära av varandra och för att skydda varandra? Så tänker jag.

Varenda människa på denna jord har själv ansvar för vad som kommer ur ens mun. Varenda människa på denna jord har själv ansvar för att inte såra andra, för att inte kränka andra. Ungefär som att man inte längre säger negerboll som man sade då
jag var liten.  Ingen, mig veterligt, menade något illa med det. Alla sade så Man bara sade så.

Men så dök den upp. Vetskapen.

Vetskapen om att uttrycket sårar. Att det kränker och gör djupa, djupa sår i  själ , hjärta och i självkänsla. Då slutar man uttrycka sig så.  För att man inte vill såra, inte vill kränka, inte vill få någon att känna sig
mindre värd. För faktiskt, även om det kommer som en nyhet för några, så är vi alla lika mycket värda. Var och en av oss på denna jord fyller sin funktion. Var och en av oss behövs. Inte minst för att berika den värld vi lever i.

Ibland träffar det mig hårdare än andra gånger. Som i förrgår. Kanske för att det inte är första gången. Kanske för att jag sagt ifrån tidigare. Åtminstone till delar av skaran. Muntligt och faktiskt en gång på pränt. Fått ursäkter och förlåt. De
dåliga förklaringarna jag nämnde i förra inlägget. Men ändå.

Det tycks vara som bortblåst.

Hen säger vad hen vill.

Det tycks som om det inte är viktigt hur man uppfattas, hur man sårar och kränker grupp efter grupp. Det viktiga tycks vara att man själv får köra sitt race, no matter what.

Man kan ha en diagnos.

Precis som man kan vara brunögd eller grönögd, rödhårig eller blond.

Men ingen är sin diagnos.

Vi är alla människor.

Människor som alla  förtjänar respekt och då på alla plan. Var har snällhet och godhet tagit vägen? Genuin sådan menar jag då.

Jag har gått lite sönder, igen, och den här gången tog det extra hårt på mig…

❤️

… det känns lite svårt att resa sig igen…

… var är skalet…

?

Skalet jag behöver.

Skalet jag aldrig tycks ha till hands.

Skalet jag överhuvudtaget inte tycks vara

utrustad med. Skalet som jag kanske nu, efter snart 14 år, ska sluta leta efter? Kanske ska jag istället inse att hela himla jag är som en öppen bok och att hela himla jag blir så oändligt sårad å’ älskade lilla H:s vägnar. Och alla andra vackra små
och stora själars vägnar också för den delen. 

Att slå på de svaga.

Jag kommer aldrig förstå. Aldrig.

Så jävla orättvist.

Så jävla elakt.

Vidrigt.

Svagt.

Och jag är så innerligt trött på förklaringar som:

"Men jag menar ju inte så… " 

Varför i helvete säger du så för då? Jag brukar inte ha för vana att säga saker jag inte menar.

"Det är ju bara något man säger. Du vet…" 

Vad då bara något man säger?! Jag fattar inte. Och nej, jag vet inte. 

"Mäh, jag menar ju inget illa…"

Men du gör illa!

Du gör så in i helvete stor skada. Hos mig, hos min dotter, hos andra. I hela samhällsstrukturen gör du illa genom att gapskrattande  och högljutt slänga dig med diagnoser som om de vore skällsord.

Fan för att uttrycka sig på det viset.

Vuxna människor.

Hur ska världen någonsin kunna bli annorlunda när detta vidriga sätt att uttrycka sig sprids vidare till generation efter generation?  Inser dessa människor ens konsekvensen av sitt beteende? Nu och för framtiden? Vuxna människor borde förstå.
Det är inte kvantfysik.

Allt detta rasar i mig på onsdagseftermiddag när jag hör kollegor högljutt gapskratta och tjoa om "utvecklingsstörda jävla flickvänner".

Jag ryter i.

Sedan bryts rösten, jag blinkar tårar och blir tyst. Skalet. Var är skalet? Det hårda av pansar jag vill ta på mig. Jag har det inte. Jag äger det inte. Har aldrig gjort. Jag inser det nu.

När jag ryter i ursäktar de ljudnivån.

De tycks inte ens förstå.

Jag skiter väl i ljudnivån.

Jag stänger av och går till tåget.

Fulgråter på perrongen.

Missar tåget. Nästa är inställt.

Tar mig flera timmar att komma hem.

Jag gråter hela vägen hem.

Gråter för Hedvigs skull.

För alla svagas skull.

För att jag inte orkar mer.

Du säger att du inte menar något illa…

❤️

Men du gör illa. Sluta.

… Special Olympics …

Bland annat.

Mer glädje än i något annat idrottsevenemang jag skådat. Eller i alla fall mer genuint delad glädje. Lagkamrat eller motståndare. Man gläds med varandra.

Som när Hedvigs fotbollslag, SIF Allstar, kommer med ett inte helt fullt lag. Så sent som till klockan elva kvällen för dividerades det om vi skulle åka eller inte. Men så bestämde vi oss för att vi kör – det brukar ju ordna sig.  Vi kan
nog låna en spelare eller två ifrån motståndarlaget. Ja men, ni hör ju: låna en spelare eller två ifrån motståndarlaget. 

I vilket annat sammanhang gör man så?

Utan tvekan dessutom. Alla vill spela och hjälps man då åt och lånar/lånar ut spelare blir de efterlängtade matcherna av. En win-win.

En inställd match är ju ingen match.

Och så berömmet.

Det generösa berömmet spelare och lag emellan. Visst förekommer suckar när motståndarlaget gör mål. Eller när man själv missar mål. Men suckar som byts mot leenden när ryggdunkar och high-fives frikostigt delas ut. För visst kan man berömma någon
i det andra laget för ett snyggt mål? Och visst kan man skina upp som en sol när en motståndare blir imponerad – och säger det – även om man just missade målet.

Så härligt. Så ärligt.

❤️

Mer genuin delad glädje till folket…