… Ludde Lurv…

21 år idag.

 

21 år och full av kärlek, empati, ärlighet och ett högt rättivsepatos.

Jag har varit stolt över dig sedan du låg i magen och fortsatt varenda dag av ditt hittills 21-åriga liv.

Och jag vet att jag kommer att vara stolt över dig varje dag så länge jag lever.

 

Du går din egen väg, har alltid gjort, och jag beundrar dig för det.

Hos dig finns ingen falskhet, du står för det du tycker och fler skulle lära av dig.

Så tänker jag ofta.

 

Som ”ny-vuxen” ser du dig om i världen – fortsätt med dig.

Som ”ny-vuxen” klurar du på vad du vill med ditt liv – lev dina drömmar.

Du kan bli vad du vill och du kan forma ditt liv.

Lev det som du vill. Jag tror på dig.

Du är en klok människa.

 

Jag tror på dig och finns för dig alla dagar.

Jag gläds med dig när du är glad och jag gråter med dig när du är ledsen.

Jag finns för dig alltid. Alltid.

 

 

 

 

 

 

… experimenterar…

Uppfinner.

Fixar och trixar. Kämpar på.

Lyckas och misslyckas.

Gör om och rätt.

Precis som alla andra.

Så klart.

Av alla triljoners yrken hon säger sig vilja ha i framtiden är det ett jag tycker särskilt mycket om. Som inbegriper många yrken och som sammanfattar hennes personlighet så fint.

– Mamma, ja’ ska bli hjälpare när ja’ blir stor…

Jag tänker att det är svårt att bli något hon redan är, men visst, man kan alltid bli bättre.  Hedvig är en hjälpare av stora mått, sedan födseln tror jag, men ändå på sina egna villkor. Inte alltid vill hon hjälpa till med tråksysslor som att
lägga sin tvätt i tvättkorgen eller bära ut soporna.

Men alltid, alltid vill hon hjälpa andra människor.

Tänk om hjälpare vore ett yrke…

❤️

… så fin världen hade varit då…

 

… gå i konstskola…

Lilla H.

 

Hon berättar det medan hon målar en tavla till storasyster. Vi är på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn för att se utställningen om Alfons Åberg. Hedvig gillar allra mest bilder och filmer av och med Gunilla Bergström. Hedvig vill bli som Gunilla Bergström, författare och konstnär. 

 

 

 

 

Jag stryker henne över håret och undrar om det är tillsammans med just Hedvig jag en dag skriver en bok. När jag är klar med mina halvfärdiga som skvalpar i min dator. Eller innan. Vi får se.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej. Det gör verkligen ingenting.

Det som gör något, det som spelar roll, är här och nu. Jag är så avis på förmågan hon besitter, lilla H. Målar hon akvarell på Nordiska Akvarellmuseet så gör hon just det. Målar, skapar, njuter av det vinande havet utanför. Om än att det går fort. Om än att det är över på några minuter. Tålamod är inte hennes styrka.

 

Och så denna fulla och fasta övertygelse om att hon kan bli vad helst hon vill. Den är jag också en smula avis på. Jag som tvivlar på mig själv jämt och samt. Som aldrig tror jag duger, som aldrig tror jag kan. Så fick jag ett barn som inte ser några hinder. Ett barn som ändå möter fler hinder än många andra. Älskar hur hon bara ser förbi dem. Ett efter ett.

 

Jag tror på mina barn, ber dem följa sin magkänsla och lyssna på vad de själva vill. Jag ber dem att inte göra som förväntas av andra, men istället göra det som får dem att må bra i själ och hjärta. Jag ber dem att följa sin dröm och att ha roligt under vägen. Man får aldrig glömma att ha roligt. Jag vet att de kan bli vad de vill, och göra det de vill. Den enda av mina tre som är fullt övertygad om sin egen storhet tror jag är lilla H. Hon är å’ andra sidan övertygad om allas deras storhet. Hon tror på både sig  själv och syskonen. Hon ser som sagt inga hinder. Själv har jag fått några törnar vilket gör att jag försöker undvika hinder. Att inte tro på sig själv gör att man missar em del roligt vilket verkat väldigt dumt när jag tänker efter.

 

Hedvig vill bli konstnär, författare, semestrare, bagare, kock, fröken, kassörska, frisör, polis, veterinär och en mängd andra titlar. Jag hejar på.