Tretton år…
 
… och hon är på ”gården”…
Stort.
 
Extra stort just nu då vi anar en plötslig osäkerhet att göra och prova nytt. Kanske inbillar vi oss, kanske inte. Det är nackdelen med hela tiden vara observant, att man kan inbilla sig saker i sin otroliga rädsla att missa något då förmågan att förmedla det man känner inte alltid är helt självklar. Osäkerheten känner vi inte igen, men så ändrar man sig under livets gång – det gör vi alla.
 
Kanske har det med de känsliga tonåren att göra?
Kanske har det med ingenting alls att göra?
Jag vet inte. Men jag anar ett motstånd. 
 
Så ringer finfina bästis Emil.
 
 
– Henke å’ jag är på väg nu, vill du följa med?
 
 
Det vill hon gärna!
Hon avslutar leken med kompis Tuva, säger att hon ska till gården och att Tuva gärna får följa med när hon också har fyllt tretton år. Det vill Tuva.
 
Hedvig hämtar sin mobil, får 20 kronor och undrar vad hon ska med dem till. Jag säger att hon får handla i caféet, att Emil och Henke får visa henne hur de brukar göra. Hon tycker det är konstigt att man kan få köpa fika på en onsdag.
 
 
– De’ var konsti’t å’ lite busi’t mamma!
Men trevli’t tycker ja’…
 
 
Storebror med flickvän körde till ”gården”.
Jag känner mig tårögd och fånigt lycklig.
 
 
 
Malligt…
 
❤️
 
 
Så mycket roligt med att vara tretton år…