… den inslagna vägen…

Gott.

 

Pratar om vad vi tycker om att göra. Vad vi vill göra. Så försöker vi göra det. I olika konstellationer vartefter det passar oss. Alla tillsammans, delar av familjen eller var och en på sitt håll. I den mån det går.

 

Söndag och gråväder.

Vi ville baka bullar. Och gjorde det.

I familjen finns en ”gammal regel” som säger att den dagen vi bakar bullar får man äta hur många som helst, först på kvällen åker de in i frysen. En bra regel. Enkel och tydlig. Kan inte missförstås. Alls. 

 

Pappan skulle på övning på havet. Storasyster på kalas. Lilla H ville åkà till ett lekland. Lekland är det bästa hon vet. Näst efter fotboll. Jag är sällan sugen på lekland om jag ska vara helt ärlig. Samtidigt blir jag glad om barnen är glada. Så vi susade iväg, yngsta hjärtat och jag. Och hade så roligt, så trevligt och kunde liksom vara i ”vårt” fast det var så mycket folk att man blev snurrig när man höjde blicken och försökte ta in antalet springande, stojande och gapande barn och deras föräldrar.

 

Väl hemma väntar ännu mer lek. Itelek, studsmatta,, med fina, fina grannkompisar. Dem vi är så evinnerligt tacksam för. Vilken dag hon haft, lilla H.

Vilken dag.

 

Hedvig ber om annan middag idag än den vi tänkt oss. Det händer inte så ofta. Jag vet att hon inte älskar maten vi ska äta ikväll. Jag brukar säga att hon ska äta ändå. Man äter den mat som serveras.

Punkt slut och typ.

 

Men så idag.

Idag när jag tittade in i de vackra, bruna, glittrande men ändå bedjande  ögonen så kände jag att veckan varit lite tuff för hennes lilla själ. Jag kände att jag vill att vi alla fortsätter vår söndag som vi hittills haft den. 

Med att må bra liksom. Så jag lovarpotstis, köttbullar, gräddsås och lingon. Till den lilla som så väl behöver bli lite omhändertagen.