… bukett pioner…

Känner jag mig.

 

Eller, lika glad och lycklig som man blir av en bukett pioner känner jag mig. Idag. Och faktiskt sedan ett par dagar tillbaka. En härlig känsla. Nu så. Liksom. 

 

Vi häller upp varsitt glas skumpa och skålar för mammans nya tjänst. En som hon är toklycklig för att ha ”fått”. Hedvig tycker att vi ska skåla för henne också, för att hon ska springa specialvarvet imorgon och då kommer att få medalj. Så vi gör det. Skålar för det också. Minsann. 

 

Jag tror att Hedvig i stunden också känner sig som en bukett pioner. Eller kanske mer som en chokladboll, som känslan när hon ser en sådan.

 

Pappan hänger med på tåget och är glad för min skull. ”Och min” menar Hedvig och visst är han glad för hennes skull också. Så klart.