… tillsammans med nyfunna vänner…

Pirrigt.

 

Lite fjärliar i magen på samma vis som vid första dagen efter ett långt sommarlov.

Det var så hon beskrev känslan, lilla H, när vi traskade till bussen.

 

Vi gick upp tidigt. Mycket tidigare än hemma.

Klädde oss, hämtade en bit nybakt bröd i köket för att redan halv sju gå mot bussen tillsammans med skolbarnen. Skolbarnen som är mellan fem och sju år. De äldre barnen på barnhemmet går på en annan skola, en statlig som ligger närmare barnhemmet. Bussen barnen åker till skolan är ingen skolbuss, men alla skolbarn åker gratis på den. Och det är den enda som går så antingen passar man den eller går den hiskeligt långa vägen till skolan.

 

Bussen kommer någon gång mellan kvart i sju och kvart över. När den är full med folk eller när chauffören har lust. Som typisk svensk stressade det mig till en början. Det där med att saker och ting sker nu eller se´n, kanske eller inte alls och så vidare – Africa time. Men med några dagar utan klocka och internet började kroppen och knoppen sakteliga sjunka in i Africa time och det gick att se det fina i det. Det är ju vansinnigt befriande att inte stressa upp sig över småsaker hela tiden. Tänk, här hemma ringer folk och gapar på bussbolagen om bussen är några minuter sen, det skrivs i tidningen om vilka problem försenade tåg orsakar för resande och så vidare.. 

Nej, vi tog livet och dagarna i sakta mak och jag älskade det.

 

Vi mumsade vårt bröd när vi släntrade mot bussen. Försökte äta upp det innan vi klev på då det satt många andra skolbarn på bussen som inte alla hade fått frukost i sina hem. Det blev ett invant tänk, det där med maten. Att man åt tillsammans med de som hade mat, medan man av respekt valde att avstå om någon annan inte hade. Svår känsla också att Hedvig erbjöds mat men ofta valde att äta yttepyttelite och till och med i bland avstå helt. För att hon inte tyckte om maten. Att inte tycka om mat, det finns inte för vare sig barn eller vuxna där vi var. Att ha mat att äta är inte alla för givet och tillhör man dem som faktiskt har mat, då äter man och är tacksam för att magen blir mätt.

 

Men maten var stötestenen för Hedvig.

Ugali och bönor, ris och bönor, potatissoppa, spaghetti, uji (gröt) och bröd.

Ugali, gjort på majsmjöl och vatten smakar… absolut ingenting. Varken gott eller illa. Det smakar verkligen ingenting. Hedvig älskade inte det. Bönorna älskade hon inte heller. Potatissoppan var okej, hon tycker mycket om potatis. Både ris och spaghetti är naturligtvis helt okej, men att äta bara det – ni vet utan ketchup, sås, gryta, köttfärssås och så som vi är vana vid – det tyckte hon inte var så spännande. Men hon kämpade på, och hon var duktig. Bröd är ingen favorit heller även om smakade brödet mammorna bakade och som jag tycker var himmelskt. Jag saknar brödet och det galet söta téet som bjöds.

 

Tillbaka till den överfulla bussen.

Jag läser i dagboken:

 

 

 

 

I skolan, som också den drivs av CCY, var stämningen varm och hjärtlig. En milsvid skillnad mot känslan jag fick då vi vid senare tillfälle besökte den statliga skolan. Fram till lunch valde vi att vara med de yngre barnen i Kindergarten. Där går fem- och sexåringarna och där är mycket lek och bus. Den mesta undervisningen i CCY:s skola sker på engelska och det för att ge barnen så goda möjligheter att kunna utveckla sina liv och det samhälle de är en del av. Engelskan gjorde att Hedvig hade lite lättare att hänga med, om än att engelskan inte riktigt lät som hemma tyckte hon.

 

I skolan serveras frukost klockan tio – det himmelska brödet igen – och lunch klockan tolv. På så vis vet man att alla barn åtminstone får i sig två mål mat varje dag. Trösterikt kan jag känna. Dessa vackra små.

 

Efter första rasten denna första skoldag gick vi till skolklassen.

Jag läser i dagboken: