… mest hela tiden…

Älskar dem.

 

Varför hjärtan betyder så mycket för mig vet jag inte.

Jag vet bara att de gör det.

 

Jag vet också att jag ser dem på de mest underliga ställen. Man ser dem om man vill tänker jag. Som när jag en solig torsdag som igår äter min lunch utomhus. Ensam och i tystnad. En stund att andas på, det som jag är så innerligt usel på. Att stanna upp, andas och reflektera. Usel, verkligen. 

 

Men så gjorde jag det ändå. Andades.

Vände mitt ansikte mot solen, blundade, njöt av varje tugga av ljuvlig lunch.

Jag öppnade ögonen och lät dem vila på marken framför mig – och där låg det.

Det pyttelilla bruna lövet format som ett hjärta.

 

Någon hade inte sett det, andra hade borstat undan det.

Jag blev varm inombords och kunde inte se mig mätt.

Knasigt och knäppt, jag vet. Men i alla fall.