… skolavslutning…

Stort.

 

Och känslosamt.

Jag har alltid tyckt att skolavslutningar är känslosamma.

Fina, vackra, stämningsfulla och… just känslosamma.

 

Imorgon går lilla H ut sjätte klass. Sexan. Årskurs sex.

Kalla det vad man vill. Hon lämnar mellanstadiet.

Stort.

 

Som så många gånger sedan lilla H kom till oss tänker jag att det hade varit bra om jag visste mer då om hur det skulle bli framöver. Om hur livet skulle vara då hon går ut sexan till exempel.

 

Tänk om jag vetat att när hon går ut sexan då har hon koll på alla världsdelar, fjärilens utveckling från larvstadiet, stenåldern, stjärnsystemet och mycket mer. Tänk om jag då vetat att när hon går ut sexan, den här lilla underbara, då pratar hon för det vilda, långa fina meningar. Om jag vetat att hon skulle kunna många engelska ord och dessutom kunna säga enkla fraser på swahili.

 

Tänk om jag vetat att hon då hon går ut sexan använder hon sig av både facebook, instagram och snapchat. Och att hon blir som allra gladast då hon ”pratar” med en av hennes tja… man kan nog kalla det ”kärlekar” – F – som bor i en by utanför Bumilayinga i Tanzania. Hur det glittrar i hennes ögon då han skriver till henne.

 

Tänk om jag då vetat att hon skulle vara omgiven av kompisar, om än att hon saknar en del, att hon skulle briljera på fotbollsplanen och simma längd efter längd på simträningen. Tänk om jag då vetat att hon och jag skulle göra vårt livs resa tillsammans. Ända bort till Afrika. Och att vi fick dela den med Ebba.