… med lust och fägring stor…

Och inte frös vi.

 

När hade vi senast en skolavslutning där vi inte frös? Halvt ihjäl.

Eller fick ha hela kalaset inomhus. Barn, pedagoger, föräldrar och släkt. Flera hundra i en trång matsal.

På Ludvigs student förra året höll vi på att försmäkta av värme. Det är sant. Det ska inte glömmas. Jag njöt. Men jag vågar påstå att jag frusit halvt ihjäl på Hedvigs samtliga skolavslutningar.

Utom idag. 20 grader och sol.

 

Glada barn. Lyckliga barn. Stolta barn.

Lika glada, lyckliga och stolta pedagoger och lärare.

Lilla H torkade en tår då fina fröken M – igen – lyfte varje liten stor elev med visdomsord så vackra och så sanna om var och en av de vackra små barnen. Hon var inte ledsen sade hon, ”Bara rörd…”. Och vem var inte rörd?

 

Det var vi nog alla lite till mans. Tänker jag.

I klassrummet där vi bjöds på tårta och alla barn fick varsin guldmedalj. Då var jag rörd.

På skolgården där klass efter klass gick upp på scenen och sjöng den ena vackra sången efter den andra. Då var jag rörd. Och Hedvig som traskade med sin tja, kan man kalla det fadder-klass, upp på scenen och sjöng Havet är djupt. Så självklart, enkelt och stolt gjorde hon det. En i gänget liksom. En känsla vi inte är helt bortskämda med.  Då var jag rörd igen. Ögonen blinkade frenetiskt och halsen svalde och svalde.

 

Så blickade jag ut över hela havet av barn som satt på gräsmattan.

I alla åldrar, hudfärger och likheter och olikheter. Där satt de tillsammans. På filten bredvid Hedvig satt två fina, vackra pojkar som kommit till oss, till vårt land, som flyktingar ifrån sina älskade hemländer när nu bara är krig, fara och elände. Tänk ändå, även om de hellre skulle vilja vara i sitt hemland, att de satt där på en filt och var omgärdade av så mycket glädje och kärlek och stolthet. Jag hoppas de känner sig välkomna och omhändertagna. Jag hoppas det av hela mitt hjärta. 

 

Så sprang niorna ut.

Wow! Nu snackar vi stora grejer.

Hedvig har fem kompisar som idag gick ut nian.

En ros till dem var att hänga runt halsen, applåder, musik och hejarop när de sprang ut. En och en.

Glädje, lycka, förväntan och så denna känsla vi som stod där delade. Klumpen i halsen. Vi är alla stolta och glada å´ varandras vägnar. Vi är alla överens om att olika är fint och att alla förtjänar att få uppskattas och älskas precis som man är.