… och fyller frysen…

Av kärlek.

 

Jag bäddar rent i hans säng.

Bakar bullar fyllda av smör och kärlek.

Slänger ihop en västerbottenpaj innehållande grädde, ägg, ost och ett ton kärlek.

För att jag vet att han älskar det. 

 

För att han snart kommer hem.

Min saknade och väldigt, väldigt efterlängtade Ludde Lurv.

Som varit borta i tre månader. Som fattats här i huset.

Tomt. Så tomt.

 

Jag går en lov in i hans rum varje dag.

Drar ett djupt andetag och försöker andas honom.

Det har hänt att jag lagt mig raklång på hans säng, det ska erkännas.

Som om han vore nära. Som när han ringde och jag automatiskt styrde mina steg till hans rum.

Hans rum, som ständigt tycks vara i enda röra, utom nu då det är så välstädat och välordnat. 
Jag saknar röran. Det gör jag. För röran är så mycket Ludvig.

Och jag vill ju ha Ludvig precis som han är.

Nåde den som försöker ändra honom.

 

Men.

Jag inte hemma då han kommer hem.

Då befinner jag mig i Spanien. Heltokigt.

Jag vill vara i Spanien. Men vill också vara på flygplatsen.

Ebba hämtar. Bästisar åker med. Men ändå.

 

Så jag gör vad jag kan.

Jag bäddar rent. Lägger fram rena frottébadlakan.

Hans. Hennes. Jo, för oj vad jag saknar finfina flickvännen också.

Hon som är den bästa för honom.

 

Jag bakar kanelbullar och lagar en Västerbottenpaj.

När jag bakar bullar och kavlar frenetiskt går det plötlsigt hål i degen.

Ve och fasa. Jag kavlade för hårt. My God.

Min pappa, som var konditor, var stenhård på den punkten.

”Lätt på handen, annars förstör du allt”. 

Oj. Typ.

 

Men så såg jag.

Inte blev det ett hål när jag bakade till Ludde Lurv.

Nej. Inte alls. Det blev ett hjärta. Om man tittar noga.

Så klart.

 

 

 

 

 

 

Jag stoppar bullar och paj i frysen.

Har köpt nya tandborstar. Och tandkräm.

Fyllt på med duschcreme, schampo och balsam. I ”hans” badrum.

Och hoppas att han känner sig välkommen hem.