… jättebra möte med habiliteringen…

Jo, sant.

 

Det är många år sedan vi hade det.

Det är många år sedan vi hade möte med dem överhuvudtaget faktiskt. Detta efter att vår extraordinärt fantastiska specialpedagog efter en omorganisation bytte team. Hedvig (vi) fick då ett nytt team med bland annat en  ny specialpedagog. En som inte tog den utlovade kontakten och inte heller besvarade alla mina meddelanden på hennes svarare med önskan om att hon skulle ringa tillbaka. Det tog henne två år att ringa upp mig, och då undrade hon vad jag egentligen ville att hon skulle göra. Jag som var van vid den extraordinärt fantastiska specialpedagogen som höll hela familjen på banan när livet var upp och ner sade att jag önskar att hon träffar Hedvig, i hemmiljö och i skolan. Jag sade att jag vill att hon i någon mån lär känna Hedvig för att se hennes behov och tillsammans med oss kunna ligga steget före alla behov som komma skall. Hon bad mig hälsa skolan att hon skulle kontakta dem för besök. Det är drygt tre år sedan och än har hon inte ringt skolan…

 

Men så fyllde Hedvig 12 och tillhör nu ett annat team. Ett team som skickade kallelse inte bara till mamman och pappan, utan även till lilla H. En egen lättläst kallelse med bildstöd. En känsla av hopp infann sig och lilla H var både glad och förväntansfull inför mötet. Mötet som var så bra! Mötet där Hedvig själv fick berätta om vad hon tycker är lätt respektive svårt här i livet. Mötet där hon fick spela spel för att kunna sätta ord på flera tankar och känslor. Mötet där hon fick berätta att hennes pappa är ”helknasig och gör så många roliga saker”. Mötet hon fixade själv medan mamman var i ett annat rum, på ett helt eget fantastiskt möte. Ett möte där kost, sömn och motion diskuterades tillsammans med ämnen som pubertet, hormoner, känslor och tankar – och hur vi på ett bra sätt ska kunna prata med Hedvig om detta, och vägleda henne genom den känslomässiga berg- och dalbana som tonåren ofta innebär.

 

En glad och trygg Hedvig mötte en glad och trygg mamma efteråt. Hedvig ännu lika mallig och jag tänker att det minsann är bra att kunna vara mallig över sig själv. 

Glada över att nu tillhöra team tre åkte vi hem.

 

Till lunch valde vi olika.

Hedvig önskade korv & potatismos, mamman önskade ugnsrostade rotfrukter. Olika är bra. Oftast. Men när vi tycker olika och hamnar i ”diskussion” vinner hon av  någon outgrundlig anledning för det mesta. Som efter att ha toppat potatismoset med lingonsylt.