… med frukost på hotell…

Eller pensionat.

 

Hotell Solliden på orten där vi bor.

Som är mer som ett pensionat än ett hotell.

Där det man kliver in i en gammal villa, plockar den fantastiska maten i det forna köket och sätter sig i ett av de flera rummen samtidigt som man kan spekulera i om man just satt sig i vardagsrummet, eller i salongen, eller i sovrummet eller kanske i pigkammaren. Fantastiskt place helt enkelt.

Och allt är hemlagat och inget är ”storkok”. 

 

Lilla H fick ett bryt på morgonen då vi bad henne klä på sig.

Inte ville hon klä på sig innan frukost en lördag. Så klart. Det brukar hon ju inte.

Frukost på Solliden som på fredagen lät som en fantastisk idé var i hennes ögon en helt kass idé dagen efter.

Miss av oss som inte påminde direkt hon vaknade. Då hade det sjunkit in och varit helt okej och kanske mer än okej. Men inte nu. Nu fick vi lirka. Lirka och övertala. Dessutom nästan bli osams.

 

Men så kom vi dit.

Lilla H, pappan och mamman.

Och där fanns både köttbullar, rostbiff, vindruvor och baugette. Sån´t som faller lilla H i smaken.

Så fann vi oss sittandes där, på Solliden, ätandes en fantastisk frukost, småpratandes, toknjutandes och alldeles helt och fullt övertygade om att vi kommer sitta just här många fler gånger. Förmodligen även just vid samma bord eftersom det är så lilla H funkar. Varför ändra på ett vinnande koncept som man vet funkar?

 

Så gick vi till Body shop då Hedvigs fotkräm var slut.

En fotkräm vid sängkanten på kvällskvisten är ett som ett slags måste för henne och ett inköp var utlovat.

På väg därifrån, med sin lilla påse i handen och hoppsasteg i hela benen säger hon det.

Orden som gjorde min lördag.