… på safari…

Mäktigt.

 

Väldigt mäktigt.

Jag har aldrig tidigare varit på safari.

Säkert därför var min bild av hur upplevelsen – upplevelserna – skulle vara aningen… lam.

Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig hur häftigt och hur mäktigt det skulle vara.

 

Det där med att ha lejon nedanför bilen.

Så nära att jag skulle kunnat klappa dem om jag sträckte ner handen.

Och det där med att ett lejon plötsligt får både vittring och syn på en zebra en bit bort. Hu. Jag både ville och ville inte se en jakt där ett lejon river en zebra. När jag var liten grät jag när jag såg sådant på naturprogrammen på någon av de två kanalerna som bara fanns då. Jag vet, det är länge sedan. Två kanaler. Men hur skulle jag reagera nu? Eventuellt skulle jag fällt en tår nu också då zebran dog. Ganska troligt om jag ska vara ärlig.

Men ändå ville jag se. Fast inte.

 

Hedvig ville se.

Otåligt väntade hon på att lejonhonan skulle smyga sig på zebran.

Kom igen då, peppade hon. Hon är inte så blödig med ”sån´t där”, lilla H.

 

Ebba, mer lik mig och ville se, men ändå inte.

Vi stod där och viskade om att det nog hade varit coolt ändå, fast så ohyggligt sorgligt också. Men, resonerade vi, det är naturens gång, djungelns lag och allt det där. Och de där brutala jakterna sker ju vare sig vi ser eller inte så jo, visst hade det varit bra häftigt att se. Men ändå inte. 

 

Så säger David, vår safariguide för dagen, att nej, det kommer inte att bli någon jakt. Zebran är för långt ifrån.

Medan lilla H i besvikelsen drog av en rejäl svordomsramsa över de där himla lejonen som inte var snabba och smarta nog enligt henne så kunde Ebba och jag andas ut. Vi behövde inte längre ta ställning till om vi ville se jakten eller inte. Typiskt oss.

Puh.

 

Som ett kvitto på det fick zebran plötlsigt vittring på lejonet och drog fortare än ögat.

Puh. Igen.

 

Och elefanterna.

En hel elefantklan vid bilen. Med en enda stor jättehanne.

Som klev ut på vägen, ställde sig framför bilen – så nära han bara kunde och så att snabeln nuddade bilen – och glodde. Oj, vad han glodde på oss. Svårt att avgöra om vi nu skulle blir livrädda eller bara ta det coolt som lilla H. Igen lugnar David oss med sina kunskaper och menar att han ser på hannens öron att han är vänligt inställd till oss. Han vill bara reka lite, kolla läget, se vilka vi är och så. 

Puh.

 

Flodhästarna kan man också vara lite skraj för.

Jo, faktiskt. Så enormt mycket större än vad jag hade föreställt mig.

Brölandes. Så skulle jag vilja kalla det. Brölandes. Konstiga urtidsläten på något vis.

Hedvig tyckte de såg ut som enorma brödlimpor och lät som gamla högtalare. En ganska rättvis beskrivning.

Som tur var stod bilen ett par meter upp från vattenbrynet där flodhästarna var. De verkade dessutom fullt koncentrerade på att ta sig över till andra sidan floden där ett annat gäng flodhästar hängde.

Puh.

 

Så zebror, giraffer, impalas, babianer, apor, färgglada fåglar, vårtsvin och ett gäng andra mindre djur jag inte minns namnen på. De var inte så skräckinjagande. Bara vackra, fina, gulliga eller ganska fula. Och fantastiska att se så klart. Att se så många olika djur på en och samma gång och tillsammans sida vid sida, i deras miljö, deras hem –  helt obeskrivligt. Som om vi var V.I.P:s och särskilt inbjudna att få ta del av deras vardag.

 

Sedan. Det där andra. 

Att vi  bodde i ett rum med så mycket kryp att jag satt käpprak upp i sängen i två timmar mitt i natten med pannlampan lysandes på väggar och golv och tak och myggnät. Det är en annan sak. Från min säng, där all vår packning också var instuvad under myggnätet, hade jag full bevakning över mina två ”små” flickor sovandes i sängen bredvid, också de med myggnät runt sig. Men helt ärligt, vad är ett myggnät att komma med när det kryps på väggar, surrar i luften och springs på golvet. Fy farao vad jag inte trodde jag skulle överleva natten. På Ebba och Hedvig lyste jag i stup i kvarten och varje gång undrade jag vad jag egentligen skulle göra om något plötsligt kröp hos dem, på dem. Svaret har jag fortfarande inte.

 

Efter de två timmarna jag bara satt med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen kom jag på att kanske det kryps, surrar och springs lite mindre om det blir mörkt. Jag släckte min pannlampa. Satt kvar. Blev så galet trött. Vågade inte lägga mig ner utan att igen tända och ta en sista koll. Jag lyste på Ebba och Hedvig, jag lyste på väggar, tak och golv – uuuääääähhhh – och jag lyste i min säng. Sedan lade jag mig ner. På något vis somnade jag efter några timmar och aldrig har jag väl blivit så glad när klockan ringer innan soluppgången som denna dag. Äntligen morgon. Äntligen fick vi gå upp. Äntligen fick vi kliva ut ur detta rum för att åka på safari igen, i gryningen. Det var så mycket ”äntligen”, det var så mycket lättnad. Ända tills Ebba med lite falsettröst påkallar min uppmärksamhet. Jag hör att hon försöker behålla lugnet. Jag hör att hon inte vill skrämmas. Jag hör också att hon är rädd, eller äcklad, eller hysterisk, eller allt på en gång. Jag vet inte. Jag vet att hon säger:

 

 

 

 

Jag står i badrummet med tandborsten i munnen.

Känner ilningar i hela kroppen, minns inte om jag greppar lite papper med i farten eller om Ebba kom med det till mig. Går ut i rummet, ber Hedvig vända sig om så jag får se om det sitter någon ”liten filur” i hennes fläta. Hon suckar och vänder sig och jag är SÅ glad att hon inte kunde se. I hennes fläta sitter en gigantisk, svart, blänkade, fruktansvärt äcklig KACKERLACKA. Så vidrigt. Jag vet med huvudet att de inte är farliga. Men jag vet också att jag absolut inte vill ha dem nära. Och definitvt och absolut vill jag inte ha dem i min dotters hår. Hu.

 

Det blev värre. Jo. Sant.

Med en bit papper greppar jag den, med tårar i ögonen det ska erkännas. Den sitter fast. Alltså. På riktigt.

Med samma ”lugna falsettröst” jag nyss hade hört från Ebba hör jag mig själv be Hedvig att stå still, att den ”lilla filuren” sitter fast och att jag ”bara måste ta ett nytt grepp”. 

 

Jag vet inte exakt hur mycket hår jag slet med mig från Hedvigs lilla huvud. En hel del förmodligen.

Den äckliga kackerlackan satt så fast. När jag fick loss den slängde jag den mot dörren. Dumt, jag vet. Skulle kanske spolat ner den och lugnat mig men jag erkänner, jag vågade inte hålla i den. Dörren hade dessutom en rejäl springa mot golvet så vi kunde liksom sparka ut den. Allt samtidigt som vi med våra lugna falsettröster förklarade för Hedvig att det bara var ett djur som heter kackerlacka och som verkligen inte alls är farlig och som egentligen ser ut som en stor variant av skalbagge. Inget att oroa sig för. Typ.

Hedvig var inte oroad. Jag hyperventilerade.

 

Vi klev in i jeepen innan solen gått upp, ljög för David och sade att vi sovit gott, lät oss hänföras av den mest fantastiska soluppgång jag sett och igen kände vi oss igen priviligerade och som inbjudna gäster i naturen då vi fick vara med då djuren vaknade.

 

 

 

 

♥