… ett halvt år…

Jag borde vant mig.

 

Så länge sedan är det vi flyttade hit.

Längre än så är det sedan vi bestämde oss för att vi inte kunde bo kvar där vi bodde. Vi kunde inte utsätta lilla H för det utanförskap som det innebar. Att bo där hon alltid gjort, att ha barnen omkring sig hon gått på dagis med, varit på kalas hos i alla år, varit omtyckt av – så vände de henne ryggen, frågade inte om hon ville vara med och leka, slutade svara då hon sade ”Hej…”. Istället tittade de på henne uppifrån och ner, fnissade åt henne och lämnade lekplatsen då hon kom… 

 

Så nu. Detta.

Att hon, den lilla underbara, faktiskt har kompisar.

I vartenda grannhus finns det små polare som gärna leker med henne. Som i mångt och mycket ser upp till henne, och som, framförallt, tycker om henne som hon är.

Jag vänjer mig inte.

 

Hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång hon leker med någon av dem, när jag hör henne skratta, ta initiativ och bara har  så roligt. Hon älskar dem alla och det är ömsesidigt. Hon är trygg med dem.

 

Som nu, när hon ser finfina Tuva ute och bara drar på sig jacka och skor och slänger ur sig, i förbifarten ”Ja’ går ut å’ leker me’ Tuva – e’ de’ okej…?”

 

Älskade hjärtat, vill jag svara, inget är mer okej.

Men jag hinner inte. Hon är redan ute och spelar fotboll.

Jag får titta på dem genom fönstret.

 

Hon slänger av sig jackan och fast det är för kallt att vara utan säger jag inte till. Jag vill inte störa.

 

Nu har hon det som barn ska ha det.

Tryggt, roligt och lekfullt.