… till många funderingar…

I stort som smått.

 

Vi funderar och sorterar våra tankar, lilla H och jag. Var för sig, på olika vis och ibland på samma vis.

Vi lär oss att se vad som är viktigt. På riktigt.

 

Vi inser, fast vi redan visste, att vi lever ett tillrättalagt liv här hemma.

Vi visste det ju redan, men ändå inte på något vis. Det man har och det man är i funderar man inte alltid på. Inte på det vis att funderingarna inte släpper taget om en i alla fall. Så funderade jag i Tanzania, och så funderar jag nu. På ett sätt som är ständigt närvarande och inte släpper taget. Och jag vill inte heller att det släpper taget om mig. Inte heller släpper funderingarna taget om lilla H. Det är rikedom tänker jag. Många är gångerna då hon i sina dagliga funderingar återkommer till enskilda händelser under vår resa. Hon omsätter också sina funderingar kring saker och ting här hemma till hur det skulle vara i Tanzania.

 

 

 

och

 

– Visst hade barnen velat göra det här… ? 

 

och

 

 

– Tänk om barnen kunde vara med på det här… 

 

 

Och så vidare.

Barnen, mammorna och alla andra vi mött lever kvar i oss och så vill jag att det ska förbli. För mig och för Hedvig.

 

Hedvig funderade på varför det i bussen till skolan fanns klistermärken som sade att man måste ha bilbälte på sig, när det faktiskt inte fanns bälten i bussen. Kanske skojade de? Eller rentav lurades de? Men nej, de ville nog bara att vi skulle tycka att det var lite roligt tänkte hon. 

 

Hon undrar också varför hennes skola inte har skoluniformer eftersom det var så himla vackert. Och varför så många barn egentligen hade trasiga kläder, kunde deras mammor nte sy och laga? Men med slutsatsen dragen att deras mammor förmodligen inte blev arga över alla hål eftersom de inte lagade dem, så tyckte hon ändå att mammorna säkert var väldigt snälla mot sina barn.

 

Och det faktum att hennes skola inte ställer upp sig utomhus varje morgon och sjunger nationalsången, det tycker hon är för bedrövligt. Nu sjöng inte ”våra” barn nationalsången varje dag vid samlingen, men ganska ofta. Tanzanias nationalsång går numera varm på Hedvigs Spotify då  hon tycker att ”den är så himla vacker”. 

Och när storasyster trädde in och berättade för en lärare att Hedvig älskar deras nationalsång så blev det snabbt uppställning och ordning i leden – sedan sjöngs det för Hedvig och med Hedvig.

 

Att barnen och de flesta vuxna inte kunde simma är också sådant hon funderar på.

 

 

 

 

 

 

 

 

 Och det är det ju.

Sådana saker funderar hon mycket på.

 

Själv funderar jag på fattigdom och orättivsor.

På hur kvinnor och män, och också barn, sliter och kämpar.

Det är tuffa dagar från morgon till kväll och ändå, all denna vänlighet överallt.

Vänlighet och öppna dörrar. I mångt och mycket tvärtom mot hur vi har det.

Vi sliter också, om än med all sköns bekvämligheter. Sedan stänger vi dörren om oss.

Orkar inte riktigt umgås. Orkar inte riktigt glädjas åt allt vi har. Varför?

Så funderar jag.

 

Vi går till byn en dag för att se när småbarnen vägs.

En gång i månaden kommer alla mammor med sina småbarn till kliniken för att väga dem. Viktuppgång är ett kvitto på att hälsotillståndet är bra. Runt kliniken i byn var så många mammor och så många barn. Kön ringlade lång i värmen men inte någon klagade. För mig tedde det sig som om de umgicks med varandra också i kön.

De pratade med varandra, de såg varandra.

Rikedom.

 

Barnen stoppades i tygpåsar och hängdes upp i en våg med en krok. I detta betraktande ögonblick där jag stod stum av förundran slog det mig hur mycket de gör med så små medel, med så lite resurser. Det finns så lite att förlita sig på. Det finns inte samma kontroller, antal kurvor, vaccinationer och undersökningar som vi har här hemma. Men alla gör vad de kan, alla vill sina barn väl – så klart. De sliter så mycket för saker som för oss är självklara, saker vi inte funderar ett dugg på – saker vi inte behöver fundera på.

Beundransvärt.