Någon fick…
… ett vykort idag…
Lycklig.
Hon, den lilla postmästaren, skuttade ur bilen för att fullfölja sitt egenpåtagna uppdrag som brevlådetömmare medan jag körde in bilen i garaget. Ibland tar det tid innan hon samlat ihop all post, reklamblad och allt vad brevlådan dagligen tycks fyllas med. Ibland går det fort. Antingen för att brevlådan inte innehåller särskilt mycket, eller för att hon tömmer den i ett rasande tempo.
Idag tog det tid.
Så mycket tid att jag lite oroligt kikade upp mot brevlådan. Kanske kom där en bil? Eller en hysteriskt snabbt cyklande människa som man kan behöva akta sig för? Eller en söt katt som hon kan få för sig att följa efter? Men jag såg varken bil, cykel eller katt. Inte heller såg jag Hedvig. Jag anade henne hukandes på andra sidan brevlådan men kunde inte se vad hon sysslade med. Så plötsligt stängdes brevlådan med med en smäll och hon kom rusandes ner för backen. Katastroftänkmänniska som jag är skulle jag precis ropa till henne att inte springa ner för asfaltsbacken. Innan orden hann över mina läppar mötte jag hennes blick.
Hon strålade!
– Ja´ har fått brev mamma! Från Ebba och alla barnen!
Ja´ har fått brev! Ja´ har fått brev! Ett kort på mig och mina kompisar!
Åh… ja´ saknar dem mamma…
Och visst saknar hon dem.
Kanske inte alltid och tjugofyra sju som jag gör.
Men hon saknar dem på barns vis. När känslan av längtan kommer över henne.
Eller när hon plötsligt minns något roligt, något tokigt, något sorgligt eller bara något särskilt.
Jag tänker att längtan är något fint…
♥
Längtan är bra att ha…