… lyckas smed…

Klyschigt? 

 

Måhända. Klyschigt.

Men det ligger också en hel del sanning i påståendet.

 

Man är själv ansvarig för sin lycka. Ingen annan kan hållas ansvarig.

Ibland går det lättare att känna lycka, att känna sig tacksam. Ibland är det svårare.

Kanske är det där i utmaningen ligger? Att känna tacksamhet och lycka över de små tingen, även när det är som värst. Kanske är det en träningssak? Det är svårt hur som helst, man får påminna sig själv då och då. Fast vi alla så väl vet att ingen styr över ens lycka så som man själv. Vi vet ju det.

 

För mig har innebörden av orden fått en annan betydelse.

Igen har kvinnorna – mammorna – i Tanzania fått mig att tänka till, lärt mig bara genom sin blotta existens.

Det handlar inte om lycka som i att vara galet lycklig. För på riktigt, hur ofta är man galet lycklig?

Det handlar om att vara tacksam över det man har, över att se det man har, och glädjas åt det.

Då pratar jag inte om materiella ting. Inte heller om resor eller andra stora upplevelser.

Jag pratar om hälsa, familj, vänner, gemenskap och kärlek.

Om att se det fina i att bara vara.

Om inställning.

 

Som när vi sitter tillsammans i skolans kök och skalar potatis.

Timme efter timme skalar de, kvinnorna. Jag har turen att få vara med.

 

Bara att skala potatis med en kniv istället för med en potatisskalare är för mig en utmaning.

Mammorna skrattar åt min fumlighet. När de skrattar ler liksom hela deras kroppar.

Från topp till tå och med så mycket värme jag sällan överösts med på en och samma gång.

Det är fint. Det är nuet. Det är lycka.

 

Jag ser den, jag känner den och jag njuter av den.

Lyckan. Och den ligger där och då hos mig.

 

Vi sitter där och skalar.

Kvinnor småpratar och jag förstår inte mycket.

De skrattar och skratta tillsammans kan man göra på alla språk.

Utan ett ord lär de mig vad det innebär att vara sin egen lyckas smed.

Där och då förstår jag till hundra procent.

Jag är min egen lyckas smed.

 

 

 

 

♥